Igår var det exakt 1 år sedan ryggoperationen.

Jag har väldigt speciella tankar då jag tänker på det. Dramatiken med hjärtstilleståndet och dygnet på intensiven satte nog nästan större spår från operationsdygnet än vad själva ryggen i sig gjorde.

Jag skräms och fascineras fortfarande av det faktum att mitt hjärta stod still i 8 minuter och att allting kunde gå så galet men ändå så bra i slutändan. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer att behöva en operation eftersom jag aldrig skulle kunna bli sövd en gång till. Varken jag eller läkarteamet skulle våga ta risken eftersom de fortfarande är helt ovetandes om vad som gick fel och varför min kropp fick den underliga och högst ovanliga reaktion.

Tanken på ryggen kom först efter dygnet på intensiven när mer fokus lades på att försöka ta sig upp ur sjukhussängen och försöka ta sig runt avdelningen med stödbordet. Det tog väldigt lång tid för mig på sjukhuset, jag trodde aldrig jag skulle kunna gå igen, minns jag. Såna som gjort liknande operationer flera dagar efter mig låg redan före i rehabiliteringen.

Egentligen hade jag aldrig någon värk i ryggen överhuvudtaget, inte ens när de plockade bort epiduralen eller slutade med morfin. Det var benen, speciellt vänsterbenet, som spelade mig ett spratt. Någonting med nerverna var det. När jag skrevs ut från sjukhuset fick jag Lyrica, medicin som är bra vid neurologiska besvär. Om det var medicinen som gjorde susen eller om kroppen äntligen gav med sig det vet jag inte men efter någon vecka hemma klarade jag äntligen av att vara uppe lite grann. Innan det minns jag hur jag grät över att behöva gå på toa och att duscha var inte att tänka på.

Det är skönt att tänka på och det var just det som från början var tanken med bloggen. Att kunna se tillbaka på hur jag hade det innan operation och under rehabiliteringens gång för att kunna inse hur mycket bättre det faktiskt blivit.

Det är mycket besvär kvar med ryggen såklart. Visst hoppades man på att vakna upp ur sin narkos och bli helt friskförklarad i ryggen. Jag har förstått att det inte funkar så. Bättre är det på många plan och det andra får jag helt enkelt lära mig att leva med. Det kunde trots allt varit värre. Mycket värre.

Den 20 oktober är det sista återbesöket med slutgiltig röntgen. Förhoppningsvis! Än vågar jag inte pusta ut. Det gäller att det ser fint ut på röntgenbilderna. Måtte det göra det, en kompletterande ryggoperation vore inte skoj. Jag skulle behöva ligga vaken eller riskera ett nytt hjärtstillestånd.

Det som alltid kommer finnas kvar med ryggen är att den är totalt stelopererad och oböjlig hela vägen (mekaniskt är den dock inte stelopererad). Jag kommer aldrig kunna träna ordentligt. Klarar varken att springa eller hoppa. Ibland är det även riktigt jobbigt att gå.

Jag kan inte bära, köper jag ett mjölkpaket blir det ruskigt tungt för ryggen min. Jag kan inte stå, sitta, ligga eller gå långa stunder utan måste variera mig. Jag lär få riktigt jobbigt med att vara gravid och ha barn.

Vardagliga saker som att bädda sängen, dammsuga eller handla blir väldigt jobbigt.

Mitt största kroppskomplex sitter helt klart vid ryggen. Eftersom mitt bäcken är felskjutet blir det inte alls vackert i ryggslutet. I provrummet skippar jag att snurra ett varv.

Livet blir helt enkelt lite jobbigare men det går att leva med. Man får hitta sina egna passande lösningar.

I dagsläget trivs jag fint med livet och jag håller varenda (tre) tumme jag har för att allt ska se fint ut hos läkaren så jag kan lägga det har kapitlet bakom mig och gå vidare.

Jag reserverar mig emot kommentarer som "åh stackare, fatta att folk har det mycket värre än du". Det är något som jag vet. Det finns folk som har det värre. Mycket värre. Det finns även folk som har det betydligt mycket bättre. Så kommer det alltid vara.

Då detta är min blogg är det endast reflektioner över mitt liv och alla har vi våra egna perspektiv på saker och ting som utgår efter vilka erfarenheter vi varit med om här i livet.

Jag är extremt nöjd att jag hamnat där jag är idag. Med en lyckad (det måste man ändå säga) ryggoperation bakom mig och en rehabilitering som jag jobbat mig igenom.

Trots att jag var minutrar från att förlora livet så ångrar jag verkligen inte att jag valde att genomföra den här operationen. Utan den hade jag fortfarande legat i sängen varje dag och vridit mig av outhärdliga nervstålningar och förmodligen riskerat att bli förlamad.

Jag är nöjd.

Punkt slut.

1 år och en dag efter operation

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!   Som jag nämnt i inlägget under har jag numera en ny blogg som jag är verksam i och där hamnar även alla uppdateringar om hur min lilla rygg mår idag.   Jag är så otroligt glad att så många hittat in på den här bloggen när de har sökt i...

Jag har valt att flytta bloggen. Samma blogg, samma innehåll men ny adress: thefrostingonthecake.blogg.se   Hoppas vi ses! :) ...

Återigen har en lång tid sedan sist passerat. Jag får allt ta och skärpa mig. Men det kännetecknar mitt liv ganska bra just nu. Hektiskt, fullt upp och inte så mycket tid att stanna upp. Det är dags för inlämning av vårt arbete på tisdag och vi har s...

Oj nu händer det grejer, det kräver sitt blogginlägg!   Vi går bakåt i tiden till 20 januari då jag startade studierna vid juristprogrammet. Det är hemskt mycket plugg men ämnena är ovanligt intressanta. Det är inte riktigt vad man är van vid när man...

Äntligen efter ett par dagar av tristess så ringde Emelie. Det visade sig att vi båda sitter hemma och gör ingenting. Så dumt och onödigt! Så därför såg vi till att ses i fredags för lunch, shopping och fika på stan.   Igår lördag så begav jag mig t...