Idag har ryggen då inte varit snäll, strålningarna som brukar försvinna någorlunda snabbt höll i sig ända fram till sen eftermiddag.

Då tänkte jag "Ahaa, jag har varit på tok för lat och rört på mig för lite" varpå jag sätter mig och trampar på träningscykeln i några kilometer.

Tyvärr så hjälpte inte det heller, strålningarna höll i sig och ryggen blev till och med stel och jäklig.

Inga goda tecken alls att det går åt det hållet, hoppas det blir nedförsbacke igen snart!

Även om det är otroligt frustrerande att smärtan vägrar släppa och ryggen vägrar ge med sig (nu är ju besvären i princip som innan operation) så känns det ändå som att man vant sig på något vis, man kan inte låta det helt sänka en för då skulle man inte orka med livet.

Det är bara att kämpa på så gott man kan och fortsätta tro att det här är en svacka som jag kommer att ta mig ur med gott resultat!

Ibland blir jag nedslagen dock. Till exempel häromdagen när jag funderade på vad jag ska ta och söka för jobb när jag kommer hem från Asien.

Jag är ganska begränsad känner jag, jag får nog hålla mig till kontorsjobb resten av livet, annat blir för påfrestande. Jag funderade på ett jobb i butik/mataffär men att bära kartonger och lasta upp varor på hyllorna kommer vara extremt påfrestande speciellt med tanke på att ryggen inte går att böja. Tråkigt.. om ryggen bara kunde ta och släppa sin försvarsmekanism så jag åtminstone kan få böja min rygg, den funktionsnedsättningen förstör massor! Lite smärta kan man leva med ibland..

Nu ska jag ta och sussa.

Godnatt!

16 veckor efter operation.