Det började med en extrem stelhet i ryggen, som snabbt övergick till att inte kunna böja ryggen framåt överhuvudtaget, bakåt går någesånär.

Jag började sedan få ont när jag hoppade mycket eller sprang, även om jag promenerade längre sträckor. Detta blev sedan värre och värre och idagsläget och sen ett bra tag tillbaka kan jag absolut inte motionera på något vis. Kortare promenad kan fungera men jag blir extremt tung i ryggen efteråt.

Den som inte har besvär med ryggen tänker väldigt sällan på hur otroligt mycket man använder den till. Plötsligt blev det jättejobbigt att ta bort sminket eftersom jag har problem att luta mig över handfatet. Jag får ofta avstå från olika aktiviteter eftersom jag inte kan, eller får ont av dem.

Efter att ha legat ner i säng eller soffa, blir jag så otroligt stel så jag knappt kan byta ställning om natten, det tar på krafterna att byta ställning från att ligga på rygg till på sidan. Att dessutom försöka komma upp ur sängen sen tar ett bra tag.

Men värst av allt är garanterat strålningarna, ischias. Hela ryggen, rumpan och hela benen ända ut i tårna. Förut var det varje natt, helt oundvikligt.. fruktansvärt, frustrerande. Man vet inte vart man ska ta vägen. Gå, stå, sitta, ligga, ingenting hjälper! Nu för tiden får jag dem på morgonen, ett tag efter att jag stigit upp. Hemskt..

De starka smärtstillande tabletterna hjälper inte ett dugg.

Min diagnos Spondylolisthes är idag en stor del av mitt liv, tyvärr.

Men hur började allt egentligen? Och vad är spondylolisthes?

Kort och sammanfattat så innebär spondylolisthes att det är en kota i ryggraden L4/L5 eller L5/S1 som glidit ur ryggraden och därmed skapar diverse olika problem. Detta är ingenting man själv kan styra över och det drabbar oftast äldre människor.

Uppenbarligen är vi några stycken som är unga när vi drabbas, tydligen växer det då fram under puberteten.

För mig började det när jag var 16 år. Det var året då jag började gymnasiet. Jag hade haft en tråkig sommar då jag suttit mycket inomhus framför dator och tv. På hösten då skolan började upptäckte jag hur otroligt stel jag var i ryggen, jag kunde ju knappt böja på den alls!

Jag trodde detta var till följd av allt stillasittande så jag började försöka mjukgöra ryggen genom olika stretch och töjövningar tills mina kära vänner sa till mig att det där minsann inte var någon normal stelhet. Det kunde omöjligt bero på enbart stillasittande. Dessutom såg de den redan då utstickande kotan i min ländrygg och kopplade ihop detta med stelheten.

Jag är fortfarande så otroligt tacksam mot dem för att de övertalade mig att uppsöka en läkare om saken.

I februari 2005 besökte jag min husläkare på vårdcentralen. Han skickade mig genast på en röntgen och en remiss till södersjukhuset. Redan då fick jag min diagnos: Spondylolisthes. Jag visste då inte riktigt vad detta innebar. Just då innebar det bara en "knöl" som sticker ut i ryggen och att jag inte kunde böja min rygg framåt det minsta.

Kötiden till SÖS var lång bara för att få komma dit första gången. Under tiden besökte jag därför Hans Bäck, en privatortoped, i april. Han hade ett samarbete med några ryggkirurger men sa att de inte ville operera förrän jag fick domningar och strålningar i benen. Det lät otäckt, tur att jag inte hade det!

I oktober fick jag komma till ortopeden på SÖS. Han var värdelös, har jag förstått ännu bättre nu i efterhand. Han kunde inte förklara min diagnos utan skickade bara iväg mig till en sjukgymnast. Magnetröntgen fick jag också göra. Om inte sjukgymnastiken hjälpte skulle jag komma tillbaka. Klart den inte hjälpte, vältränad mage och rygg fick jag men inte tusan hjälpte det mig med besvären. Ända sedan början har mina besvär ökat och ökat i antalet och grad.

Jag fick komma tillbaka först ett halvår senare. Då tyckte han det var dags att ta till operation som lösning. Han gav mig två urusla alternativ på operationer som jag själv, trots att jag inte alls är något kunnig, skulle välja mellan. Antingen skulle han sätta tillbaka min kota helt, vilket var EXTREMT riskfyllt eller så skulle han steloperera det som det var, vilket skulle innebära att ryggen aldrig skulle bli bättre, den skulle stanna kvar i det nuvarande läget. Ingen av alternativen var egentligen något jag ville göra men jag ställdes i en ny kö för en steloperation.

Efter några månader i kön kände jag att jag verkligen saknade förtroende för denna ortoped som knappt verkade veta vad han höll på med. Han erkände själv att han inte genomförde ryggoperationen så ofta men han kunde "ge det ett försök"... Nej tack! Jag återvände därför till privatortopeden dels för att jag ville ha en "second opinion" och dels för att jag nu fått intensiva strålningar och domningar i benen, framförallt under hela nätterna.

När han hörde om mina strålningar och SÖdersjukhusets galna förslag om operation så skickade han genast en remiss till Björn Branth som han själv ansåg vara Sveriges bästa ryggkirurg. Jag fick till och med gå före i kön, för en gångs skull. Björn Branth är överläkare i ryggkirurgi och jobbar på Sthlm Spine Center i Upplands Väsby. Han och en kollega har själva öppnat kliniken som är specialiserad på ett fåtal ryggdiagnoser.

Och nog tusan var han bra alltid! Vilke skillnad mot den inkompetenta ortopeden på SÖS. Den här killen visste vad han snackade om!

Mina röntgenbilder som jag hade med mig fungerade inte och ändå kunde han precis ge mig en förklaring på alltihopa. Vad diagnosen innebar, varför jag hade ont och hur en operation skulle genomföras. Inga jäkla dumma val till mig om två värdelösa operationer inte. Operationen skulle genomföras som en blandning av de andra två. Man skulle sätta tillbaka kotan så långt det går utan att risken blir för stor och sedan steloperera den där.

Sedan i oktober har jag stått i kö hos dom. 31 januari fick jag operationstid på SÖS, jag tackade såklart nej. Visst väntan är jobbig och besvären förjävliga men bättre att lida lite till än att låta fel person sticka kniven i mig och kanske avgöra mitt liv.

17 april fick jag min operationstid på Spine Center men jag avr tvungen att säga nej. Det var bara 1½ månad kvar på gymnasiet.. sedan skulle jag ta studenten. Det kunde jag bara inte missa!

Så operationen blev uppskjuten till efter sommaren, 4 september. Men nej ändrat igen! Min kirurg ville operera med en speciell professor och specialist och slutgiltigt datum är nu 13 september 2007.

Sedan den 19 juli är jag även sjukskriven till 50 %, besvären på morgonen blev förjävliga. Jag hade ångest varenda kväll för att jag visste vad jag skulle behöva plåga mig igenom på morgonen. Jag ringde min husläkare om detta och efter 3 år så mindes han fortfarande min rygg, tydligen var den ganska extrem.. nämen, säger du det?  

Besök inför operationen med alla tester sker på måndag, den 20e. Hjälp det är läskigt nära nu..