Sista veckan på jobbet nu då, sen är det upp tidigt på lördag morgon som gäller. Den veckan måste bara bli så bra. För sen är det opereringsdags och under tiden jag rehabiliterar så åker pärlan iväg till Asien i 6 månader.. utan mig :( Jag vill absolut inte kalla min operationsdag för slutet men efter det vet vi åtminstone inte hur förhållandet kommer se ut, tyvärr inte som idag förmodligen. Men jag tänker då kämpa för saken, om det så är det sista jag gör. Det SKA gå. Det KOMMER gå.

Vill man så kan man. Right?

Jag har bett pärlan att inte besöka mig under första dagarna på sjukhuset, jag vill inte ha honom där när jag är som sämst. Men jag ska ringa så fort jag piggnar till lite! Vill nog helst ha så lite besök som möjligt, eller det beror på hur man mår. Hur mår man Sara? Så länge jag är pigg i huvudet och bara har ont så vill jag ha folk omkring mig men om jag mår superäckligt och värdelöst brukar jag helst vilja vara ifred. Don't call me, I call you.

Men omtanken värmer verkligen nå helt otroligt.

Imorgon går mormor & morfars flyttlass till lägenheten. Fast stackarna, hantverkarna är sena med att bli klara som vanligt så de får bo på hotell tills de är klara. Jag ska hjälpa till med städning och uppackning, pappa vägrar låta mig bära massa saker eftersom han vet att jag får så ont. Uppackning it is! Det är egentligen det jag är bäst på ändå, är så förbannat svag ju =)

Imorgon vill jag att frisören ska ringa så jag kan få klippa mig lite snyggt, gillar inte att behöva gå till någon annan än min vanliga, hon är grym och jag litar på att det alltid blir snyggt. Man kan släppa lös henne med saxen.

Jag vill hinna träffa Emelie också, det känns rätt viktigt, vi får se när vi hinner pressa in det =)

Over and out,

Annika