10.00 skulle jag vara på Löwenströmska idag för att träffa kirurgerna, narkosläkare och ta alla tester m.m inför operationen.

Mamma följde med som stöd och för att hon också ville höra om allting.

Eftersom det tar nästan en timme till sjukhuset och vi skulle åka i rusningstrafi kså fick vi åka klockan 8. Vi kom dit 9.25, 35 minuter för tidigt!

Sedan är Björn, min kirurg, försenad. FÖrst 10.25 dyker han upp. Som att jag inte redan mår dåligt, efter en timmes väntan i väntrummet var pulsen extremt hög. Björn berättade lite om hur operationen kommer att genomföras, hur jag mår efteråt och varför jag kommer att ha ont.

Jag har inga som helst restriktioner när jag väl åker hem från sjukhuset, jag får jogga bara en vecka efteråt om jag vill, slå kullerbyttor också. Däremot lär jag inte göra det..

Men det lät ändå väldigt positivt. Tack vare att jag inte ska göra den operationen som innebär att jag måste bära korsett så kommer jag var mycket rörligare och ha det lättare under första året. Redan när jag lämnar sjukhuset ska jag tydligen kunna ta mig upp för trappor. Kanon!

Narkosläkaren sa även att jag hamnat i händerna på extremt kompetenta ryggkirurger, de absolut bästa. Om hans egna döttrar skulle behöva operera ryggen så skulle han ha valt dom.

Sedan fick jag se avdelningen där jag ska ligga, det var faktiskt riktig fint och sköterskan var jättetrevlig. Jag får troligtvis ett eget rum med tv och video.

Sist men inte minst.. blodprov! Jag är totalt jävla förbannat galen livrädd för allt dom har med blod, vassa saker i kroppen, kroppen, blodprover och annat sjukhusgrejs. Att veta att jag skulle behöva genomföra ett blodprov förstörde hela min dag. Jag gick in till sköterskan, hon sa lyckligt "Kom in så ska jag sticka dig".. sen såg hon min rädda uppsyn. Jag berättade att jag var livrädd och då bad hon mig att tänka på min favoriträtt, när hon stoppade in nålen skulle jag sedan tänka att jag åt den samtidigt som jag skulle andas djupt. Jag kände mig som ett barn men det är skitsamma, jag är räddare för det där är nästan alla barn (barn är modiga varelser!).

Självklart kunde jag inte tänka på nån maträtt, och glömde andas gjorde jag också. Hon fick be mig komma ihåg att andas också haha.

Min enda tanke var "TA UT NÅLEN, VAR KLAR, KVINNA!", till slut var hon klar, det var verkligen på tiden. det var precis lika illa som jag alltid föreställt mig. De flesta skulle nog tycka att jag avr världens löjligaste men det här är verkligen en rädsla som är riktigt djup, jag blir helt svag och konstig i hela kroppen bara någon säger ordet blodprov.

Men, JAG KLARADE DET! och jag ska klara allt framöver, absolut.

23 dagar innan operation