Första dagen utan "barnvakt", jag övertygade mina föräldrar om att jag faktiskt kan klara mig själv. Visst jag kan inte vara upp speciellt långa stunder men jag kan slänga in något i micron och vila under tiden.

Precis så gjorde jag. Det blev en paj till lunch.

Jag känner inte av några förbättringar alls sedan i torsdags då jag hade en suverän dag med framsteg. Egentligen är framstegen där bara det att de sker så långsamt så jag inte uppmärksammar det omedelbart.

Benhinnorna värker fortfarande vilket gör att jag inte kan vara uppe pga. det. Mamma hjälper mig att ta på tigerbalsam på benen för att hjälpa.

På eftermiddagen kommer sedan älsklingen. Det var bra och mysigt även om hans stundande resa spökar en hel del.

13 dagar efter operation

Jag vaknar efter 11 h denna gång och är ändå fortfarande trött, helt otroligt men rätt skönt!

Det är första gången utan morfin men jag känner absolut ingen skillnad. Faktiskt så har jag konstigt nog inte haft ont i ryggen sedan operationen, inte ens dagen efter. Det är mina ben som jävlas, om det inte vore för dom skulle jag vara långt fram i min rehab nu!

Emelie och Johanna kom förbi vid lunch och hade tagit med sig pizza, enligt önskemål, till mig! Såå gott :)

Vi satt mest och snackade, uppdaterade varandra om våra liv. Studentens baksida, man ses inte längra varje dag i skolan och hörs av mer sällan.

Johanna åkte hem medan Emelie stannade. Hon var snäll nog och hjälpte mgi med att raka benen, jag kände mig som en björn. Den dag jag kan göra såna saker själv då vet jag att jag snart är bra.

Jag ringde till vårdcentralen och bokade en tid för att plocka bort mina stygn, nästa tisdag blir det. Det blir intressant, har inte sett ärret än ju. Fast jag vet att det inte är längre än 10 cm och det är bra mkt bättre än väntat.

Jag ringde Folksam och undrade hur det går för dom med min ersättning och invaliditetsgrad. Jag kan få ut en väldig massa pengar från försäkringen om de bara godkänner min diagnos som en sjukdom och inte som en medfödd kroppsskada. Men nekar de så kommer jag att överklaga med hänvisning till vad min läkare sa: "Annika du har haft otur, precis som att vissa har anlag för att lätt bryta ben så har du anlag för en dålig rygg" och om någon bryter benet så får de ut det på försäkringen minsann, då borde samma sak gälla mig.

När jag ska sova märker jag en skillnad med att inte ta morfin längre, jag somnar inte lika lätt.

12 dagar efter operation

Jag vaknade klockan 11.45 efter att ha sovit i 13 timmar! Det är helt otroligt vad morfin kan göra med kroppen. Men idag är sista dagen med morfin, imorgon blir det enbart Citodon och Lyrica för pencillinet är också avklarat.

Skönt, 3 tabletter morgon och kväll, och 4 på dagen. 10 tabletter istället för 18.

Sedan kommer farmor för att se till att jag får någon lunch. Hon har stekt pannkakor, mums! För att hjälpa min gäst så gick jag upp en hel del. Hjälpte till att duka och hämta posten. Det var underbart att känna friskt luft för första gången på nästan två veckor!

Efter lunch kom Johanna förbi, det var kul. Jag har inte träffat henne på länge. Alla är så gulliga, hjälper mig med allt jag inte kan utan att jag ens behöver säga något. Tack.

När Johanna har gått så kommer farmor upp och gör mig sällskap och säger att hon tänker stanna tills dessa att pappa kommer hem från jobbet.

Jag har inte hjärta att säga att jag helst vill vara själv ett tag.

Alla är så otroligt omtänksamma men jag orkar helt enkelt inte ha folk så nära inpå hela tiden.

På kvällen fick jag ont i båda mina benhinnor, speciellt den högra. NEJ, det sista jag behöver är mer ont i benen och eventuellt benhinneinflammation för att jag belastat fel när jag går.

På kvällen prövar jag mig på en dusch igen, tyvärr är det exakt samma helvete som förra gången. Ren smärta och riktigt plågsamt.

Hela mina ben börjar flagna.. Jag antar att det inte är någon hit att åka till Mallorca och sola som en galning och sedan duscha med extremt uttorkande Hibiscrub på sjukhuset och inte smörja in sig på nån vecka.

Tur att jag inte hade så mycket brun färg på benen ändå.

11 dagar efter operation

Älsklingen åker hem på förmiddagen.

Efter det gör jag inte mycket alls. Mest tv och sömn hela dagen.

10 dagar efter operation

På förmiddagen ska jag pröva mig på att duscha här hemma.

Pappa har ställt in en stol i duschen som ska vara till hjälp.

Jag lyckas duscha med nöd och näppe. men det är ett rent helvete!

Det värsta. Jag flämtar och halvgråter mig igenom duschen som går på någon minut.

Sedan kommer älsklingen och är hos mig hela dagen. Vi kollar på film, TV, pratar och myser. Ingen besökstid här inte!

Det är rätt jobbigt att vara uppe, jag springer tillbaka från toan för att snabbt kommer ner i sängen igen.

9 dagar efter operation

Jag vaknar och har gått ett steg tillbaka, nej nej nej! men ändå inte för jag kan gå hyffsat utan stöd. Huvudsaken är ju att man kan komma upp på toa utan stöd, allt annat löser sig.

Jag visar personalen min bästa sida så de förstår att jag är redo att åka hem. Sjukgymnasten säger att det ser riktigt bra ut.

På morgonen får jag packa ihop mina saker och byta rum till ett fyrabädds-rum. Jag förstår hur bekvämt jag har haft det i mitt egna rum.

Jag som har kollat på Idol med hög volym, pratat i telefon i timmar och kollat på film till midnatt.

När läkaren kommer skriver han ut mig, vi diskuterar lite olika saker men det sista han säger när jag är på väg att gå är "du ska vara riktigt riktigt glad att du lever". Jag nickar bara försiktigt och går därifrån. Men i efterhand har jag tänkt massor på det där.

Det är otäckt hur fruktansvärt nära det var, trots att jag hade tur och nu lever och därför kanske inte borde tänka på det så kan jag inte låta bli att tänka att jag vid det här laget hade kunnat ligga i en träkista.

Allt på grund av en ryggoperation som egentligen inte alls innehöll de riskerna.

Jag kommer aldrig någonsin att lägga mig på ett operationsbord igen.

Vid tolvtiden kom Mamma och pappa för att hämta hem mig. Jag är glad att jag fortfarande bor hemma just nu. Jag gav personalen en blomma och lite fikabröd, de har varit så otroligt gulliga!

När vi står där vid disken och väntar på alla papper så ser jag av misstag en journal, den är min. Jag förstår inte allt eftersom det är läkarspråk men lite förstår jag. "Patienten plötslig svag puls", "Defillator (nej vad heter en sån där som man skjuter volt med?)", "patienten åter"

Än en gång blir jag chockad. Vadå "patienten åter", var jag alltså borta ett tag?

Det är den här dagen jag förstår hur allvarlig situationen var under operationen. Det har inte sjunkit in tidigare. Så jag är skärrad över detta resten av dagen.

Jag blir sjukskriven till 31 dec, får min sjukgymnatremiss och en remiss för att ta bort stygnen.

Sen hoppade jag in och la mig i baksätet i bilen och åkte den 45 minuter långa resan hem. Väl hemma gick jag upp för trappan och studsade i säng.

Till en början försökte jag mig på att använda kryckorna eftersom det var rätt jobbigt att gå utan stöd men dom var enbart jobbiga.

Till middag fick jag vad jag önskar. Lövbiff, mammas egna klyftpoatis och örtsmör. Mums, lite annat än sjukhuset det!

Extremt skönt att vara hemma igen..

8 dagar efter operation

Jag vaknar och mår jättebra, jag känner mig lätt i kroppen och redo att studsa upp! Benet känns mycket bättre, hade de smärtstillande pillrena verkat så fort?

För första gången går jag utan stöd, utan problem dessutom.

Jag bestämmer mig för att våga mig på ett nytt försök att duscha trots att jag är jätteorolig att misslyckas igen. Den här gången tar jag på mig alla kläder liggandes och sätter på mig morgonrocken. Duschen går jättebra, jag orkar mig igenom allt utom större problem. Väl tillbaka i mitt rum passade jag på att ta på mig nya kläder, borsta tänderna och till och med stå framför spegeln och sminka mig. Jäklar, vilka framsteg! Jag känner mig hur bra som helst.

Sjukgymnasten kommer förbi och vi går i trappor, det går hur bra som helst, jag nästan springer upp och ner.

Det börjar helt plötsligt pratas om hemgång för Annnika :)

Om jag är lika bra imorgon så får jag tydligen åka hem vilket också är bra eftersom jag måste flytta ut ur mitt enkelrum imorgon, någon behövde det mer än jag. Jag är den enda som är kvar som opererade mig förra veckan.

Framåt lunch är jag helt trött i kroppen och ligger till sängs en hel del resten av dagen men är väldigt nöjd.

Sedan kommer Fredrik och mamma och pappa på besök som vanligt :)

De är glada att se att mitt humör gått upp igen.

Jag oroar mig bara för att jag kommer gå två steg tillbaka till imorgon så jag inte får åka hem, men jag bestämmer mig för att JAG SKA hem. Jag orkar inte ligga kvar en hel helg till, icke.

Jag pratar sedan med Fredrik halva kvällen och somnar, för första gången, helt utan piller. Bästa dagen hittills.

7 dagar efter operation

Jaha, så gick jag ett steg tillbaka igen. Det pigga som fanns igår finns inte kvar, jag är tillbaka till måndagens nivå.

Egentligen skulle jag ju skriva ut idag. Okej jag är lite efter jag tappade ett par dagar i och med att jag var tvungen att återhämta mig från den dramatiska operationen. Men jag är ju inte ens i närheten av tillståndet då jag får åka hem!

Min läkare kommer på besök igen och säger fortfarande att domningarna och strålningar i vänsterbenet är helt normalt. Jag frågar då om det är normalt att hindrar en från att gå och göra framsteg. Han bestämmer sig då för att ge mig Lyrica, ett smärtstillande för nervroten som kan börja verka omedelbart, eller om två veckor eller inte alls, yes vilka odds! Med den tur jag haft hittills så tar jag för givet att de inte kommer verka alls.

Jag menar, jag kommer aldrig komma hem från sjukhuset, jag kommer ligga där som en möglig potatis om flera månader.

I och med dessa tankar så är jag på deppigt humör hela onsdagen trots bra besök av älsklingen och mamma och pappa.

Större delen av dagen spenderas till sängs.

6 dagar efter operation