Jag vaknar på morgonen och känner mig lätt, jag passar därför på att gå en hel del (med stödbordet). Sedan ska jag iväg på röntgen, de kör ner mig i sängen eftersom jag inte kan sitta i en rullstol.

Därnere rullar jag över på en annan brits, tar lite bilder och körs sedan tillbaka upp till avdelningen. Jag fick behålla ett par bilder där man ser mina 2 plattor och 5 skruvar klart och tydligt.

 Bara någon halvtimme senare ska jag tydligen ner till röntgen igen, de första bilderna var av dålig kvalité så jag skulle få prova en annan typ av röntgen denna gång, jag kördes in med ryggen i en apparat (ej mr) ett tag och sen var det klart.

När jag kom upp igen var jag lätt illamående och helt matt, hoppas inte att mitt blodvärde sjunkit nu igen. Nejdå syster förklarar för mig att jag förmodligen bara är utmattad av att ha gått så mycket och varit på röntgen två gånger. Jag förstår bara inte hur jag kan ha blivit trött av röntgen när jag låg ner hela tiden?

Jag struntade i lunchen och sov istället.

På eftermidddagen bestämde jag mig för att äntligen försöka mig på att duscha. Håret och hela jag var så fruktansvärt äcklig och eftersom jag kände mig så pigg imorse så borde det gå.. Jag ville överraska mina besökare med att vara snygg och fräsch för en gångs skull.

Syster Cajsa gjorde i ordning duschrummet åt mig och sa att jag skulle pipa om det var något. Jag klädde av mig kläderna, och det var ett himla arbete bara det. Jag kämpade mig mot duschen men kände att det aldrig skulle kunna gå att sitta på den där pallen utan korsett och hålla i en dusch.

Så naken och 1 cm från vattnets strålar fick jag ge upp, fan! jag fick ringa på Cajsa som kom och hjälpte mig på med morgonrocken. Ledsen och besviken så gick jag tillbaka till mitt rum.

Största nederlaget hittills kändes det som. Jag var fortfarande jättedeppig när fredrik kom men han lyckades få upp mitt humör.

Sedan kom Mamma och pappa och Bror min förbi.

Brorsan ställde skönaste frågan hittills. "Vadå jag fattar inte?! Har du opererats eller ska du?" Haha tack för den!

Åt upp mitt godis gjorde dne jäveln också ;)

På kvällen blev jag åter pigg i kroppen och var uppe och gick. Jag stod till och med i badrummet och borstade mina tänder.

5 dagar efter operation

I och med måndagen blev jag av med alla slangar, totalt och fullständigt frikopplad från nålen och sladdar. Pencillinet får jag nu i pillerform istället.

 Det är fortfarande ett helvete att gå på toaletten och jag flyger ner i sängen efteråt.

Idag fick jag träffa min kirurg för första gången eftersom jag var på SÖS i fredags. Han sa att själva ryggoperationen gick som den skulle trots mitt hjärtflimmer, de hade ju hunnit rätt långt då det skedde. Kotan är tillbakaflyttad något men inte hela vägen, det skulle varit för riskfyllt.

Men allt är bättre än tidigare såklart så det gör inte så mycket.

Han sa även att de håller på att utreda min reaktion så de kan få fram exakt vilket ämne som jag var allergisk emot och att min domning i vänster ben är helt normal men att det kan ta några månader innan det försvinner.

Betyder det att det ska behöva ta flera månader innan jag kan vara uppe på benen?

Sedan kom sjukgymnasten Roland förbi. Jag hade ont, kunde ej gå utan mitt stödbord och gick väldigt stelt. Det kändes inte bra alls.

Jag kommer aldrig få komma hem..

Pärlan kom förbi direkt efter jobbet, han matade mig med lite fiskgryta men jag ville bara ha två tuggor av det där äckliga. Jag ringde mamma och papap och bad dem ta med en QP cheese meny. Åh så gott det var!

När de hade gått så slocknade jag och drömde/hallucinerade att de fortfarande var där, en sköterska kom och gick ur rummet och jag trodde det var mamma. När jag blev väckt av två systrar någon timme senare var min första känsla irritation och förbannelse. Hade mamma och pappa bara dragit medan jag sov utan att säga hejdå? nej just ja, de gick ju för flera timamr sen. Jag drömde även starkt att jag pratat med Emelie i telefon i nån halvtimme om hur första träningen med barnen hade gått men när jag kollade samtalslistan så fanns där inga samtal till eller från Emelie.

Till nattsömnen var jag för första gången tvungen att få ett piller för att kunna somna, jag fick epsykos, ett muskelavslappnande som gjorde att irritationen i vänsterben försvann eftersom jag blev alldeles tung och avslappnad i varenda muskel, jag behövde mer tabletter mitt i natten men annars sov jag gott.

4 dagar efter operation

Övriga dagar kommer, jag måste bara vila lite nu...

Jag vaknar på söndagen och mår fint (mor-fin).

Jag går upp och går fint och blir därför äntligen av med min kateter, vilken lättnad! Nu hade jag inga slangar och sladdar kopplade till mig förutom ibland när jag fick pencillin.

När jag är uppe och går så måste jag hela tiden använda den korsett som sjukgymnasten gett mig. Det är en smidig ganska mjuk korsett som mer fungerar som ett stöd, mest för att det ska hjälpa mig. Jag måste alltså inte ha den men rekommenderas göra det i ca 2 månader så fort jag är uppe.

Mitt blodvärde hade nu gått upp efter de påsar blod jag fick under gårdagen så det var helt okej högt.

Min rumsgranne kom förbi igen (hon kom förbi och presenterade sig som Veronica redan igår eftermiddag men det var när jag mådde som allra sämst så jag orkade inte prata då). Hon är tatuerad längs med hela sitt ärr på ryggen och jag funderade på vad läkarna tyckte om det men jag frågade aldrig. Hon hade gjort en helt annan typ av operation, jag förstod aldrig riktigt men det var diskbråck och något mer. Vi tog en promenad runt avdelningen hon och jag.

Älsklingen kom förbi med en inspelning av Idol från i torsdags bara för min skull, skönt med något att titta på.

Det är fruktansvärt jobbigt att sitta, till och med höja upp mig högt i sjukhussängen för att kunna äta mat gör att hela vänsterbenet retar upp sig, domnar bort och börajr stråla smärta vilket gör att jag måste bli matad (av mamma mestadels) och ta många pauser.

Jag känner mig som om jag vore 1 år igen.

 3 dagar efter operation

Såhär ser korsetten ut:

När jag vaknar på lördagsmorgonen känner jag mig illamående och helt slut, jag förstår att jag har lågt blodvärde och ringer på sköterskan som mycket riktigt kan konstatera att mitt blodvärde sjunkit igen.

Efter de själva inte har blod så skickade de efter blod från Karolinska.

Väntan tog några timmar.

Dessutom konstaterade Marita att det inte var någon idé att ha kvar min epidural när den ändå bara slog helt fel. Jag sa att jag var orolig över att ta bort den och börja ta morfin istället eftersom jag hört att det ska vara det jobbigaste skedet. Men itne för mig eftersom min bedövning inte fungerat.

Det var en lättnad att bli av med det äckliga röret på ryggen. För det första så kunde jag ligga och röra mig lättare nu och för det andra så började domningarna försvinna mer och mer. Men trots att bedövningen togs bort så fortsatte min vänstra fot/vrist vara bortdomnad, men det var tydligen rätt vanligt att det kunde vara så.

Först kommer mamma på besök och sedan kommer Emelie och hennes mamma. Det var jättekul! Emelie får mata mig, köttfärsbiff och potatis stod det på menyn. Tyvärr blir jag jätteillamående och trött helt plötsligt och blir helt borta, till min glädje så stannade Emelie och hennes mamma kvar tills det gick över. Senare konstaterade att jag ej tålde de kapslar som jag fick för att förlänga verkan av morfinet.

Jag börjar även ta movicol som är till för magen så att den kommer igång, äckligt men livsnödvändigt tyvärr.

Jag ringer Fredrik och är jättenere, så här vill jag ju inte må.

På kvällen somnar jag tidigt, jag drömmer konstigt och nästan hallucinerar.

2 dagar efter operation 

Efter att ha genomlidit natten genom att ha sovit i tio minuters-intervaller blev jag väckt helt klockan 7. Sköterskan frågade om jag ville ha något att äta och dricka till frukost men jag sa nej, jag mindes ju hur jag spytt sist jag drack något.

Till slut fick hon mig i alla fall att äta två rostmackor och ett glas nyponsoppa och tänka sig! Jag mådde inte alls illa, narkosen hade visst helt gått ur kroppen.

Klockan 8.30 skickades jag ner till Ultraljud för att kolla så inget är fel på mitt hjärta, allt ser fint ut men det är en vinkel de inte kommer åt eftersom jag inte kan byta till en speciell brits som dom brukar ha för detta. Hjärtläkaren säger att om en månad så får jag komma in och kontrollera mitt hjärta genom att ha EKG i 24 timmar hemma och sedan sticka ut och springa efter maxkapacitet. Då blev jag irriterad. "Du det kan nog bli lite svårt med tanke på att jag just genomgick en RYGGOPERATION med månaders rehabilitering och är helt mörbultad" varpå han svarade "Jaha oj, ja just ja då får du göra det sen då.."

Jag skickas tillbaka upp till intensiven där jag nu är den patient som legat där längst. Jag vet att nästa steg är att äntligen få åka tillbaka till Löwenströmska och läkaren vet det också men han sitter först i telefon med löwenströmska och Nacka Närakut i flera timmar och sen får jag vänta på ambulansen i 2 timmar. Framåt halv 3 kommer ambulansen och jag pratar med ambulansvårdaren hela vägen, denna gång åkte vi utan blåljusen på såklart. Under hela dagen hade ryktet spridit sig om den unga flickan som genomfört en ryggoperation och råkat ut för en läskig incident. Jag hörde mer viskningar om mig på håll än vad som faktiskt sades till mig.

Väl på SpineCenter så var mamma och pappa redan där och väntade.

Jag gjorde mig hemmastadd på rummet och sedan var det dags för middag.

Mamma fick mata mig eftersom det gjorde så ont att sitta.

Den lokalbedövning jag fick genom en epidural i ryggen slog helt fel. Narkosläkaren sa att den brukade fungera perfekt i 95 % av fallen. Kul att jag tillhörde de övriga 5 %, precis vad jag behövde. Hela min vänstra vad och fot, samt hela höger lår var bortdomnat medan magen och ryggen inte alls var bedövade. Detta kollade de med hjälp av en isbit, jättesmart!

På kvällen stod jag upp för första gången, och trampade lite bredvid sängen. Jag fick min korsett också.

När jag skulle sova så hade jag otroligt svårt att hitta en bekväm ställning, allt var obekvämt och jobbigt.

Dagen efter operation

Jag blir väckt 06.50 eftersom jag bett att inte bli väckt alltför långt innan operationen eftersom jag inte orkar med att ligga å vänta.

Jag gick upp och tog en till sån där äcklig dusch med Hibiscrub och sedan la jag mig och väntade. 07.50 kördes jag sedan ner till operationssalen 4 trappor ner. Där träffade jag narkosläkarna Anders och "Han den snälla korta med de runda glasögonen vars namn jag inte minns" och syster Minna. De berättar om hur jag kommer sövas och självklart har jag satt min skjorta bakofram som många andra. Jag fick först lugnande och sen blev jag sövd och fick ta ett par djupa andetag, jag minns att narkosläkaren med glasögonen klappade mig på kinden till jag somnade.

Jag vaknar upp på Uppvaket kl. 13.30 Min första tanke är att det är väldigt sent med tanke på att operationen enbart skulle ta ett par timmar.

Narkosläkare Anders börjar berätta för mig i dimman att jag mitt under operationen, när de renat mitt blod och sedan gett tillbaka det till mig via nålen i armen, fått en allergisk reaktion som missfärgade min arm och sedan gjorde så jag fick hjärtflimmer och min puls sjönk drastiskt ner till att bli väldigt svag. Så där hade läkarna stått med en 19åring tjej som var helt öppen i ryggen samtidigt som de nu behövde vända på henne för att ge henne elchocker. Jag vet fortfarande inte hur de lyckades med det men de gav mig elchocker i ett par minuter och sedan kom "patienten åter" , dvs min puls kom tillbaka och mitt hjärta slog normalt igen.

Som tur i oturen så hade operationen gått rätt långt innan detta skedde och kirurgeran kunde nu bara skruva åt skruvarna och sy ihop mig.

Samtidigt som Anders förklarar detta för mig så hör jag i bakgrunden hur någon pratar i telefon om min operation och sedan kommer någon och frågar om jag vill prata med Fredrik i telefon, klart jag vill!

Det enda jag minns av det telefonsamtalet var att Fredrik var helt skärrad över vad han just hört och att de sagt att jag frågat efter honom det första jag gjorde då de väckte mig ur narkosen. Han frågade om jag ville att han skulle åka hela vägen in till SÖS direkt efter jobbet. Klart jag ville. Hade jag inte varit så dimmig så hade jag nog aldrig låtit honom åka hela den vägen.

Eftersom Löwenströmska enbart har specialistvård och ingen intensiv så skulle ambulansen komma och köra mig till SÖS. Jag minns enbart hur jag låg i ambulansen och hörde "Vi kör som vanligt när det är lätt trafik men sätter på blåljusen förbi köerna" Det gjorde dom också, jag minns att jag tänkte att "coolt, nu är blåljusen på".

På intensiven var jag bevakad HELA TIDEN, blodtryck varje kvart, och övriga tester en gång i halvtimmen eller nåt sånt. Mamma och pappa kom direkt, jag svamlade om revbensspjäll med risgrynsgröt till istället för "potäter" och tyckte jag var jätterolig. Jag berättade för dom att jag hade dragit massa vitsar för ambulanspersonalen men att de var för tråkiga för att uppskatta dom. Jag vet fortfarande inte om det var sant eller bara svammel ;)

Jag drack massor eftersom jag var törstig efter röret som jag haft i halsen. Efter femte muggen jag svept bad jag om ett till av en syster. Hon sa att om jag drack mer så skulle jag börja må illa eftersom narkosen höll på att gå ur kroppen, så jag lätt bli. Hellre törstig än illamående.

Men bara fem minuter senare började illamåendet välla upp, precis när sjuksköterskan kom började jag spy och spy. Sen var allt bra.

Sedan kom Fredrik, tyvärr var jag supertrött då och somnade efter 30 minuter, jag minns inte ens vad vi pratade om men jag minns att jag var glad över att åkt hela vägen för att träffa mig.

Mitt blodvärde var inte det bästa eftersom jag förlorat så mycket blod under tiden som de pysslat med mitt hjärta samt att jag inte kunde få blod av dem eftersom jag inte tålde det.

Framåt kvällen när mamma och pappa var tillbaka så var mitt blodvärde nere på 67 och jag fick två påsar blod, jag är blodgrupp AB förövrigt.

Det blödde även igenom mitt förband på ryggen ett par gånger och jag kände hur det rann blod längs ryggen.

Den natten var lång, jag minns att jag var vaken mest hela tiden medan de bredvid snarkade som tusan.

 Som svar till mina inlägg igår. Absolut, självklart var operation inte speciellt riskfylld, jag var bara nära att dö på kuppen. Men å andra sidan. Min läkare har varit kirurg och opererat för detta i över 15 år och något liknande har aldrig någonsin inträffat. Nog tusan är jag en speciellt tös i alla fall *S*

Operationsdagen

Väl på sjukhuset tas vi emot av syster Mia som visar mig rummet där jag ska ligga. Yes, ett enkelrum! Rum nummer 2 blir mitt. Det är ett jättefint rum, nästan som ett hotellrum med egen toalett och tv+video.

Hon säger inte så mycket nyttigt, hon ger mig en enkät att fylla i och berättar att de snart kommer in med kläder som jag ska ha på mig efter den rengörande duschen som ska genomföras både på kvällen och på morgonen innan operation sen går hon. Efter ett tag går även mamma och pappa.

Då ligger jag där alldeles ensam då utan att veta varken ut eller in och med tusen frågor. Men jag tänker att någon gång så borde någon komma och informera mig om saker och ting. Icke. När klockan blev 21.30 och sköterskor började gå hem och samtliga dörrar till alla rum var stängda kände jag mig vilsen och ensam. Jag ringde älsklingen som sa åt mig att ringa på en sköterska. Jag fick äntligen svar på lite frågor, gick och genomförde den äckliga duschen, fick hjälp att skrubba mig på ryggen och gick och la mig för att kolla på film. Pratade i telefon med Fredrik och emelie ett par timmar. Jag försökte hålla mig lugn och de hjälpte mig att komma till insikten att allt skulle gå bra. Vad skulle egentligen gå fel, det var ingen riskfylld operation på det sättet?

Prick 00.00 stängde jag av tvn och slocknade direkt.