Så kom domardagen äntligen igår. Dagen för första återbesöket efter operationen. Jag kunde inte ha en hittat en bättre läkare, han är grym!

Han har alla svar, han vet EXAKT vad han sysslar med. Jag fick veta att min kota inte bara hade glidit 3 cm framåt utan även glidit neråt och lagt sig bakom på något vänster vilket gjorde att min operation var mer komplicerad än vanligt. Man kan i princip inte flytta tillbaka en kota alls när de ligger fel på det viset. Dessutom så berättade han att min dumma svank och ländrygg ser så muppig ut pga. av obalansen i min kropp och att det även är av den anledningen som jag inte kan böja min rygg.

Jag har alltid sagt "Det går inte" när folk bett mig böja på ryggen, det har aldrig känts som stelhet utan snarare som att det är helt stopp, den funktionen tycks inte finnas. Läkaren bekräftade det. I och med min kropps obalans i ländryggen så balanserar kroppen upp det på något sätt genom att slå till med en försvarsmekanism som innebär att ryggen inte går att böja.

I liggande ställning går det att böja något mer eftersom ryggen inte har samma obalans när jag har stöd under mig.

Alltså har jag känt "rätt" tiden, den går inte att rubba.

Jag ska inte heller börja töja på det, det kommer inte att hjälpa. Har jag tur så förstår kroppen så småningom att ryggen nu är i bättre balans och att jag borde kunna böja den av den anledningen men läkaren sa att jag inte ska räkna med några framsteg på den fronten, det kan lika bra bli så att den aldrig kommer att gå att böja igen, mindre bra!

Han förklarade även mina strålningar, det enda jag kunde berätta var att jag har strålningar i benen på morgnarna precis som innan operationen men att det känns lite olika. Numera går det till exempel att vila bort det vilket var omöjligt förut.

Det jag har innan operationen var nervstrålningar, min kotrygg låg ovanpå nerver och jäklades med mig. När nerverna är i kläm så dom i kläm oavsett om du sitter, ligger eller står, därför brukade de inte försvinna oavsett vad man gjorde-

De strålningar jag har nu är troligtvis muskelstrålningar. Dvs. musklerna i ryggen arbetar fortfarande för att försöka stabilisera min kota (det tar ett tag innan musklerna upptäcker att den blivit stelopererad) och av muskelspänningarna så får jag mina muskelsmärtor = strålningarna.

Dessa strålningar försvinner när jag ligger ner eftersom musklerna får vila då och därför så försvinner även muskelsmärtorna efter en liten stund.

Han var så nöjd med hur långt jag kommit och hur bra det gått för mig.

Han berättade om hur otroligt dramatiskt det varit under operationen och att de efter att de återuppplivat mig var tvungna att operera sista biten medan jag låg i en dålig ställning på sidan, så de fick "Slänga ihop det hela" lite snabbt. De hade varit inställda på att de skulle behöva göra ytterligare en operation på mig för att gå in och göra om. Men de lyckades! Det är inte konstigt att han är  nöjd med sig själv. Han sa att jag borde tacka någon däruppe för min änglavakt men jag tackar läkarna.

Jag träffade narkosläkaren i väntrummet också, han kände igen mig och refererade till mig som Den-där-tjejen-som-gav-oss-dramatik-för-resten-av-året. Jaa, man lämnar sina avtryck ;)

Tyvärr så har de fortfarande ingen teori om vad som gick fel. Troligtvis så var det kanske en blandning av någon form av obalans i kroppen tillsammans med en kraftig allergisk reaktion. Något helt ovanligt och helt oturligt.

Vid halvårskontrollen ska jag ta en röntgen, då får vi se hur utveckligen ser ut inuti mig, snälla låt det gå bra! Ärret är jättefint :)

Resa får jag aboslut göra, däremot så ska jag ju vara hemma i mars på halvårskontroll så några 3 månader iväg blir det tyvärr inte.

Jag är mest irriterad över bristen på att kunna styra mitt eget liv just nu, jag kan inte resa iväg som jag vill och det är alltid en ständig ovisshet om hur det ska gå och när nästa besök blir.

Skönt med svar i alla fall! Hellre negativa svar än total ovisshet.

På väg hem hamnade jag mitt i rusningstrafiken och satt i kö i 2 timmar.

På kvällen begav jag mig till Emil där vi spelade lite Rummy och kollade på film. Skönt att komma ur huset som vanligt. Trivs inte med att bo med föräldrarna längre, helt klart dags att flytta hemifrån!

Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Han var jättenöjd med mig och sa att anledningen till att jag utvecklats så bra är för att jag varit väldigt ambitiös med min sjukgymnastik, kanske det kanske.

 Kul i alla fall!

Imorgon har jag lovat farmor en lunch tillsammans och hjälp med hennes julhandling.

Min resa började klockan 17.00 från Centralen i Stockholm eller ja, det var då det var tänkt att tåget skulle gå.

Stockholms central kokade av människor kan jag lova, alla verkade ha tänkt att de skulle resa bort över Lucia-helgen, precis som jag!

Trots folkmassan så lyckas Tele2-försäljaren sortera ut mig i mängden. Med rätta eftersom jag alltid står och lyssnar och ler åt försäljarna. Egentligen handlar det inte alls om att jag är speciellt medgörlig utan jag gillar helt enkelt att lyssna på deras försäljningsknep, det är alltid intressant.

När jag stått där ett tag och lyssnat och försäljaren sålde in sig själv och sin kompis, ville ge mig deras telefonnummer för att de ville att jag skulle ringa dom så såg jag det som min signal att skynda iväg till mitt tåg.

Tre och halv timme senare anlände jag till Sundsvall central där Sofia väntade. Det var verkligen länge sen! Torsdagskvällen spenderade vi mest genom att äta pizza och prata i flera timmar. När man ses så sällan har man mycket att prata ikapp om!

På fredagen gick Sofia iväg till sin lektion medan jag stannade kvar i lägenheten och gjrode egentligen ingenting.

På kvällen lagade vi mat innan folket kom. Först kom Emma förbi med lite vin och vi började dra igång lite musik. Vi kände oss lite nostalgiska och valde att köra på 90-talstema! Sedan kom Jocke, Sebastian, Niklas och Mattias så småningom. Vi spelade nöjes-TP och snackade skit.

De åkte hem vid halv 3 och så var kvällen slut.

Lördagen började i sängen.. ända fram till klockan 4 låg vi där.

Sedan fixade vi oss i ordning och drog till Emma för lite förfest. Efter ett tag kom Niclas, David, Anders, Daniel, Sebastian, Joel och Jennie.

Det var kul även om vissa redan då började utge sig för sitt rätta jag.

Sedan började köandet för att komma in på Kåren där det dagen till ära var dags för bartömning inför jullovet. Mycket folk och väldigt billigt!

Tiden sprang iväg och vid 3 tog vi bussen hem. Det var en riktigt lustig kväll, kul men annorlunda. Uppochner på något vis.

Söndagen spenderade vi mestadels framför tvn. Eftersom jag tillhör en av de få förunnade som aldrig blir bakis oavsett hur mycket alkoholhaltiga drycker jag får i mig så mådde jag kanonbra.

Jag packade min väska och så åkte vi in och tog en fika innan tåget mot Sthlm skulle rulla ut från Sundsvall.

Jag kan göra ett antal slutsatser (inga generaliseringar här inte!) om Norrland efter min vistelse;

• Man tokvägrar att salta och sanda gator och trottoarer. Man tar sig helt enkelt helst fram på isbanor och får jobba i fem minuter för att få ut bussen från snödrivorna varje gång bussen stannar vid busshållplatser.
• Man öppnar köksluckor och diverse andra luckor, tar vad man vill ha och går demonstrativt därifrån utan att stänga luckan efter sig.
• Det finns ett ord som är sällan hört i sydligare delar av landet som numera tillhör mitt vokabulär och som numera är ett av de absolut mest användbara; "Kuöng" - synonymt med Göteborgskans "Gött".
• Det är tokkallt - trots att det står -10 grader på termometern så är detta bara lögn. Lägg till 10 så har du den rätta termperaturen.
• Umeå har fler invånare än Sundsvall men Sundsvall vinner troligtvis kampen om flest uppsatta ljusslingor i stan.

3 månader och 3 dagar efter operation

Sofias kök efter norrlänningarnas framfart:

Idag kom jag äntligen iväg till Sickla för att köpa sista julklappen och kolla på reseprylar. Jag gick runt och kollade på olika saker som jag eventuellt kan behöva köpa sen, mest för att det är roligt och för att sysselsätta mig själv.

Sista julklappen hittades till slut, det är alltid så knepigt med julklappar. Man kan aldrig veta exakt vad personen vill ha, som tur var prickar man rätt ganska så ofta.

Efter det så tog jag bilen direkt till sjukgymnastiken. Mina kilometrar på cykeln igår kväll kändes av, det var tyngre än vanligt men oj vad jag gått framåt! Började med 15-vikten på benpressen och är nu uppe i 100 :)

Det tar sig.

Min sjukgymnast är riktigt trevlig, han verkar ha rest mycket och att prata resor är alltid roligt. Han förstår verkligen att jag vill ut och resa nu och det är skönt att han har förståelse. Jag skulle ha svårt att åka om min sjukgymnast var negativ till idén.

Humöret börjar gå hyffsat upp nu, jag ser framemot helgen och julen och träningen går jättebra. Det är fortfarande ensamt däremot och det lär inte försvinna förrän jag träffar pärlan igen.

Ikväll blir det "Bonde söker fru", riktigt mysigt program.

Imorgon: Lucia och 3 månadér efter min operation

Jag slog upp ögonen 12.15, shit! Hur gick det till?

Det har varit en intressant dag helt klart, eftermiddagen var väldigt annorlunda men ganska så bra ändå. Det var skönt att komma ut och se lite människor och göra lite nytta på samma gång.

Nu på kvällen så har jag cyklat i 1,7 mil på träningscykeln som ett test inför torsdagen, då jag ska cykla i 45 minuter och efter det vara helt och totalt utmattad, min absolut maxkapacitet ska uppnås. Med tanke på att min kondition var värdelös innan operationen och den knappast kan ha förbättrats något av att ha varit stillaliggande i veckor så blir man rätt fundersam om jag överhuvudtaget orkar med att cykla i 45 minuter. Det gick bra om jag körde på låg belastning, förbannat tråkigt är det däremot.

Direkt efter mitt arbetsprov så bär det av mot tåget och Sundsvall.

Däruppe är det ett par decimeter snö och -14 grader just nu. Det skulle hålla i sig med i alla fall några minusgrader så snön bör vara kvar över helgen. Mysigt! Det ska bli jätteroligt att träffa Sofia, det var ett halvår sen nu.

På lördag blir det party dessutom, äntligen! =)

Sen blir det domedagen på måndag sen, det är en annan historia som jag inte tänker dra idag eftersom humöret inte tillåter det =)

Imorgon ska jag till gymmet igen, wohooo! Sen måste jag försöka ta mig iväg för att köpa de sista julklapparna.

Det hela började på gymmet idag.

En ung tjej var där, hon såg ut att vara kanske ett par år yngre än jag.

När hon började prata med sin sjukgymnast så verkade det som att hon också hade något problem med ryggen och min nyfikenhet är som den är så jag började lyssna och försöka klura ut vad hon hade för fel på den.

Innan hon gick så berättade hon för sin sjukgymnast att hon har valt att gå med i Don't Drink and Drive-kampanjen som gör en ny satsning nu.

Hon fanns med som "drabbad" på hemsidan sa hon. Nu när jag kom hem gick jag in och kikade.

Det visade sig att hon på valborg i år befann sig i en bil tillsammans med en kompis och hennes fulla pojkvän som körde bilen.

De körde i 160 km/h och började sedan köra ner i diket och in i stolpar men hon lyckades överleva, likaså kompisen. Hur det gick för rattfylleristen/pojkvännen framgick inte. Helt sjukt.

För det första att sätta sig i en bil när man är full överhuvudtaget och riskera sitt eget liv och andra trafikanters men dessutom när man har sin egen kompis och flickvän med sig i bilen? Kom igen!

Hursomhelst så gick jag in på minneslunden och läste alla inlägg folk gjort som saknade sina förlorade anhöriga, det går verkligen rysningar genom kroppen då. Dels för att alla var så otroligt unga, i min ålder många av dom och dels för att det hela tiden går upp för mig hur jäkla nära det var. Tänk om det varit mina anhöriga som suttit och skrivit av saknad och om mitt liv hade tagit slut på grund av den där "pip" ryggoperationen. Nu känner jag att operationen var värt det eftersom jag faktiskt överlevde och ryggen mår bättre men om jag vetat om risken så hade jag inte riskerat det. Jag älskar att leva och jag är långt ifrån klar än, jag har inte ens börjat!

Egentligen blir jag mest rädd över att förlora någon riktigt nära. Folk hade förlorat barn, föräldrar och partners. Vad skulle jag göra utan pärlan?

Redan nu när han är bortrest i månader så märker jag att jag inte vill/kan vara utan honom. Min tröst är att vi ses igen men tänk att veta att jag aldrig ser den här personen igen? Det är nog det som är svårast att acceptera.

Nej usch, deprimerande inlägg idag. Vad jag vill få fram är väl egentligen att ta vara på det man har :) Att inte komma på försent hur mycket någon betyder för en. Att uppskatta det man har istället för att må dåligt över det man inte har.

"Livet är inte att ha de bra korten på handen. Livet är att spela de kort man har väl"

Hursomhelst så gick det jättebra hos sjukgymnasten, om en vecka får jag äntligen börja träna mera, det blir sjukt bra!

Jag längtar så otroligt till mina resor så jag håller varenda tumme och tå som jag har för att allt ska gå vägen :)

12 veckor och 4 dagar efter operation

Idag har det varit en riktigt myssöndag med pepparkaksbak och julmusik.

Jag älskar julen!

Jag pratade med pärlan imorse, jag är så avundsjuk på var han befinner sig! Om jag bara kunde vara där..

Till och med från andra sidan jordklotet så är han det bästa stöd man kan ha.  

Annars har dagen varit ganska rolig även fast jag diskat och städat.

Den här helgen som skulle bli så bra visade sig bli riktigt dålig. Gårdagskvällen blev i och för sig ganska trevlig. Kollade på idol-finalen med brorsan. Kvällens fest blir nog inställd. Likaså morgondagens julavslutning med gymnastiken. Pepparkaksbakningen också. Alltså en av fem planer som lyckades genomföras. Haha, grym statistik!

Så nog försöker jag planera in saker, tyvärr går det inte riktigt åt mitt håll just nu bara. Ryggen har också blivit lite jävligare, stel och gör ont oftare fast det känns som att det är något tillfälligt som förhoppningsvis går över snart.

Den har trots allt blivit så mycket bättre, att slippa de där strålningarna varje morgon är underbart, jag kan till och med hoppa jämfota!

Nu ska jag slå in ett par julklappar!

12 veckor och 2 dagar efter operation

Usch och fy vilken jobbig kväll.

Jag har mått fruktansvärt dåligt de senaste timmarna, jag minns inte när jag sist mådde så.

Nu mår jag lite bättre i alla fall :)