Älsklingen.

Imorse åkte älsklingen iväg till Arlanda för sin resa. Det var helt hemskt med avsked, fruktansvärt. det är egentligen först så man inser att man faktiskt inte ska ses på månader, innan har det liksom inte riktigt sjunkit in.

Natten var lång, somnar man så vet man ju att det är dags att säga hejdå när man vaknar, morgonen kommer så mycket fortare då. Vid halv 3 somnade vi ändå och vaknade upp vid 6.

Två tåg senare än planerat lämnade jag Kallhäll bakom mig. Jag försökte hålla mig förhållandevis stark så att jag skulle klara av att gå utan att vända om. Som "tur" var så fick jag springa till tåget och direkt när jag kastat mig på så stängdes dörrarna och tåget lämnade kallhäll.. Ingen återvändo, eller jo förresten jag hoppas jag återvänder i maj.

Redan innan jag ens lämnat pärlan så kände jag en otrolig tomhetskänsla i magen, jag saknar något utan honom. Den har inte avtagit det minsta, snarare tvärtom och det lär fortsätta.

Jag är van att träffa honom i princip varje dag dygnet runt, vi pratar i telefon jämt och så fort vi har minsta lilla att berätta vilket gör att man har någon som kan och vet allt om en. Självklart blir det en tomhet när en sån stöttepelare försvinner.

Han sitter på planet nu men ska ringa så fort han har möjlighet. Internet är verkligen grymt bra för tänk hur mycket vi ändå kan hålla kontakten.

Vi kan prata på Skype och se varandra i webcam samtidigt, ha ständig mailkontakt och prata på MSN.

Jag längtar redan ner som tusan. Varför tänkte jag egentligen att jag skulle åka just i mars.. jo det vet jag ju egentligen.

Ryggen fungerar men jag har fått problem med strålningar i vänsterbenet. Precis som innan operationen så kommer det alltid en stund efter att jag gått upp och försvinner framåt dagen. Det känns på ett litet annorlunda sätt än innan operation, på ett sätt ondare men ändå mer uthärdligt på någe vis. Min sjukgymnast har sagt att det tydligen är normalt med en sån period och att den går över så småningom.

Jag tror och hoppas det också! Jag tror verkligen på att min rygg kommer att bli bra, det måste den ju helt enkelt bli :)

Ta hand om er!

det är jobbigt just nu.. ska ta och sova lite nu, det blev inte så mycket sömn inatt.

Jag återkommer senare när jag har mer ork.

Det är något magiskt med att skriva blogg nattetid. Det är egentligen bara då jag har tiden att sätta mig ner och faktiskt skriva.

Jag har bokat min Kalifornien-resa nu. Jag flyger till Los Angeles den 10e januari och kommer hem den 1 februari. Det ska bli så roligt att hälsa på Sofia, jag längtar! Dessutom Kalifornien som jag alltid velat åka till... aa det blir bra.

Sjukgymnastiken går redan så mycket bättre. Jag längtar verkligen till gymmet varje dag och önskar att jag fick gå dit oftare än 2 dagar i veckan. Efter lucia så får jag träna mera. Däremot så går det inte lika bra med mina hemmaövningar, de är fruktansvärt sega och jag slarvar med dem alldeles för mycket. Som tur var är jag alltid extra ambitiös på gymmet.

Det går även bättre utan korsett, i princip så går jag alltid utan men ibland får jag ont och måste ta på den. Har gått långa promenader på över en timme utan den.

Om en vecka kommer livet vara väldigt tungt, då är det natten innan älsklingen åker iväg. Känsloladdat garanterat.

Ja det blir ett annorlunda liv det. Helt plötsligt ska jag flytta ur pärlans lägenhet (har i princip flyttat hit) och flytta hem igen. Adjöss till den här förorten för ett tag. Adjöss lägenheten och livet här. För nu, i alla fall.

Och ingen att ringa så fort det skulle vara något eller krama om man känner för det. En hel stor omställning det.

Nu ska jag försöka få lite sömn igen för imorgon blir det sjukgymnastik!

2 månader och 1 vecka efter operation

Det var inte världens skönaste att sova med den där manicken. Varje gång jag skulle byta ställning så fick jag snurra runt bandspelaren på bältet och se till så att alla sladdar följde med.

Så jag var glad att få åka in till SÖS idag igen och få lämna in det där för bedömning och slippa sladdarna.

Direkt efter det besöket så gick jag vidare ner till min magnetröntgen, som jag som sagt inte såg fram emot. När jag kom dit fick jag en smärre chock när sköterskan berättade för mig att de skulle göra en "infart" i båda mina armar för att sedan spruta in ett ämne i kroppen.

För det första så var hela grejen en jobbig tillbakablick på sjukhusvistelsen. Sätta på sig sjukhuskläderna, ligga på britsen och vänta nervöst medan en sköterska sticker en i armarna.

Men framförallt så reagerade jag på att de ville spruta in ett ämne i min kropp. Enda gången någon gjort det tidigare var under min operation och då fick jag hjärtstillestånd.. och fortfarande så vet de inte exakt vilket ämne jag  reagerade emot så att få något insprutat i mig kändes allt annat än lugnt.

Läkarens lugnande kommentarer var "Det är inget riskfyllt" och "Ingen har reagerat konstigt på det här förut". Tyvärr så var det precis så som läkarna på Löwenströmska sa om vad som inträffade under min operation så de kommentarerna kunde jag tyvärr inte tro på den här gången..

Jag fick bita ihop och hoppas på det bästa eftersom det var viktigt att jag genomförde det här. Efteråt att jag legat på britsen i 1 timme och skakat så var jag helt slut, i alla fall psykiskt.

Det är lättare men ändå svårare att vistas i sjukhusmiljöer efter operationen och min tid på intensiven.

Idag är det prick 2 månader sedan operation, det betyder att om endast 1 månad så är mina restriktioner slut. Jag får då göra vad tusan jag vill med ryggen. Böja, vrida och bära tungt, så efter jul börjar jag som gymnastiktränare igen, underbart! Jag saknar det jobbet, det är otroligt roligt och givande! :)

Idag är det även precis 2 veckor tills dess att älsklingen åker till Asien.

Tungt.. men kul för honom! :)

I övrigt så är jag otroligt glad att mina duktiga läkare lyckades pumpa liv i mitt hjärta igen så att jag får leva. Jag trivs med det! :)

Jag har ju tex. otroligt många fler ställen runt om i världen som jag vill resa till. Jag börjar med Kalifornien i januari så tar jag Thailand i mars.

Jag längtar dit!

2 månader efter operation

I helgen har jag varit hos Fredrik, som vanligt. I lördags var vi och bowlade. Till en början skulle jag inte vara med pga. ryggen men när mitt namn ändå lyckades skrivas upp på tvn så bestämde jag mig för att prova på i alla fall med en alldeles egen teknik.

Envis som jag är så slutade jag såklart inte spela utan fortsatte i 1½ timme, kloten var riktigt tunga för mig! Mycket tyngre än de annars brukar vara men kul var det verkligen :)

Idag har jag varit på Södersjukhuset för mitt första besök för att kolla hjärtat. De har satt på mig 5 sladdar kopplat till 5 elektroder som sitter fastklistrade på mage och bröst. Sladdarnas andra sida är kopplade till en stor "bandspelare" som registrerar mina hjärtslag under mitt vardagliga liv.

Imorgon ska jag tillbaka och plocka bort allt detta efter 24 timmar, pjuu vad skönt! Direkt efter det ska jag in på "MR hjärta med dubbeldos kontrast", tydligen någon slags röntgen av hjärtat som går ut på att jag ska ligga blixtstilla på en hård brits i över en timme. Sist jag gjorde en MR för ryggens skull tog det 45 minuter och de var de längsta minutrarna någonsin så jag längtar inte.

När jag väl kom hem från SÖS så hade jag fått ytterligare TVÅ kallelser dit!

En då jag måste komma och cykla på en träningscykel för att uppnå maxkapacitet så de kan se hur mitt hjärta fungerar under ansträngning och så ett läkarbesök hos en hjärtläkare.

Tänk så det kan gå.. jag trodde det var ryggen jag hade fel på och nu så går jag på en massa hjärtundersökningar. Jag hoppas hoppas och hoppas att hjärtat mitt är friskt. Både risig rygg och risigt hjärta bådar inte så gott.

Imorgon är det prick 2 månader sedan operation vilket betyder att jag kan sluta använda min korsett, men jag klarar mig inte riktigt utan den än.

Det går absolut framåt men jag är inte redo att slänga bort den helt.

Efter träning behöver jag den till exempel.

Fick ett högkostnadskort för första gången idga också. När man når upp i 900 kr så får man frikort. Hade jag fått ett sånt kort från början så hade jag haft ett frikort för ett bra tag sen, men men.

När jag var hos sjukgymnasten senaste så poängterade jag hur otroligt stel i ryggen jag är, eller stel och stel, den går inte att böja alls! Konstigt nog så har ingen läkare reagerat eller kommenterat detta. Jag antar att de tänkt att det är normalt att vara stel med min diagnos. De flesta har bett mig böja mig fram så långt jag kan och sedan frågat om tar emot eftersom det gör ont. Nej, det gör inte ont, det går bara inte. Det är totalstopp.

Min sjukgymnast lovade att ringa dom på Sthlm Spine Center för att höra om jag har tillåtelse att börja töja på ryggen redan nu, han hade haft många patienter som gjort samma operation som jag och som var i 60-årsåldern och ingen hade varit så oböjlig som jag är. Jag förstår inte hur det ska gå att töja ut min rygg, den känns verkligen orubblig!

Nu ska jag sätta mig och ta det lugnt framför tvn, det ska bli skönt! =)

8 veckor och 4 dagar efter operation

Jaadu, idag vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.

Livet är som en bergodalbana just nu. Eller snarare mitt humör för livet är ganska så bra.

Jag orkar bara inte med att älsklingen ska åka iväg ett halvår nu. Han som är min stöttepelare och klippa när det gäller allt.

Så i samma stund som livet är så jättebra nu så kommer tanken på att det snart kommer att bli tyngre.

Samtidigt så mår jag ju bra, allt är bra just nu! Så att jag är glad och uppåt är absolut inget spel för gallerierna, det är på riktigt :)

Tyvärr så är det bara det att framtida problem har en tendens att alltid finnas där i bakhuvudet och gnaga.

Jag är glad att jag har sjukgymnastiken nu faktiskt, jag ska ta och fokusera stenhårt på den när Fredrik åkt. Skönt att ha något att satsa på under tiden.

Jag ska börja läsa Matte C på komvux nu också, förhoppningsvis börjar jag redan i slutet av november/början av december. Jag ska på informationsmöte om en vecka.

Jag ser inte framemot att läsa själva kursen men att få den avklarad blir gött! :)

Imorgon är det åtta veckor sedan operationen. Nästan två månader.

Tiden tickar på.

55 dagar efter operation

Sjukgymnastiken är jobbig och tråkig men den måste göras. Det är tur att det är just sjukgymnastik så att jag har en morot till att genomföra den. Jag har ju så värdelös träningsmoral annars. Eftersom man vet att det är för att ryggen ska bli bra så måste det göras och dessutom träffas jag ju min sjukgymnast 2 gånger i veckan och det blir riktigt pinsamt om man aldrig skulle gå framåt.

De två första gångerna nu så har jag fått övningar att jobba med hemma minst en gång om dagen. Just nu är det 9 övningar och det tar ungefär en timme att göra dom, segt!

Från och med på torsdag så kommer jag att träna på gymmet tillsammans med sjukgymnasten och det kommer jag att göra flera gånger i veckan. Han är hårdare än den sjukgymnast jag hade något år innan operationen. Gött ändå, gå på gym nästan gratis och ha som en personlig tränare vid sin sida.

Det positiva med honom är dessutom att han gett mig övningar som i princip kommer göra att jag får träna hela kroppens muskler (med undantag för eventuellt vaderna) plus kondition.

Jag tror att det kommer sluta vara så jobbigt när jag väl får in det till en vana, så är det ju för det mesta. 3 veckor ska visst det ta.

Jag försöker minnas hur gött det var förra gången efter ett tag när jag märkte hur stark jag blivit, och då var den träningen inte alls lika hård och omfattande som nu.

På måndag ska jag tillbaka till SÖS. De ska låta mig gå runt med ett 24-timmars EKG härhemma för att de sedan ska analysera och kontrollera mina hjärtslag. Dagen efter då de plockar bort EKG'n så ska jag även göra en slags röntgen på hjärtat som tar över en timme.

Allt för att kontrollera att mitt hjärta är friskt, det är skönt att få det kollat.

Helgen var mysig trots allt :) Jag hoppas att nästa blir ännu bättre!

54 dagar efter operation

Det går framåt, det gör det verkligen.

I torsdags åkte jag bussen in till stan för att äta lunch med mamma, efter det gick jag och hälsade på, på jobbet. De var alla glada att se mig och nyfikna på allt. Kul men rätt jobbigt att dra samma historia 15 gånger i rad! :)

Efter det gick jag runt och shoppade i stan, provade massor av kläder och det bästa av allt var att ryggen inte sa emot. Eller ja, när jag åkte hem var jag extremt trött i kroppen men ändå.

I fredags förmiddag gick jag till sjukgymnasten för första gången, nu jäklar!

Så småningom kommer jag att träna på gym 3-4 gånger i veckan och ett träningspass hemma. Jag kommer att bli en bodybuilder, nerå!

Både tungt att komma igång samtidigt som det är skönt och ska bli roligt.

När träningen sker som sjukgymnastik kan man ju inte heller skita i det på samma sätt.

Efter att jag varit hos sjukgymnasten åkte jag inte till stan igen. I torsdags hade jag inte så mycket pengar på kortet så jag fick hänga undan det jag hittade. Kom hem med 4 tröjor och en väska, yeey.

Sedan var det middagsgäster och sen in till stan med vännerna.

Idag, (läs; lördag) har jag varit hos fredrik. Kvällen var varierad men mestadels bra även om det blev lite upprepning från fredagskvällen.

Korsetten satte jag inte på mig, jag lät den ligga i väskan som jag bara runt på. Jag gick alltså runt utan korsett heeela kvällen. Det var positivt att jag klarade det, och så länge! Det dåliga var att jag framåt slutet fick väldigt ont och blev frustrerande trött i den. Framsteg ändå!

Återigen sitter jag här på morgonkvisten och bloggar, ingen sömn har jag fått i natt. Jag har inte ens blundat än, jag är klarvaken, pigg som ugglan.

Den här gången är det inte på grund av en störd dygnsrytm (hoppas jag!) utan på grund av hur kvällen slutade. Får se om det blir någon sömn.

Nu har jag skrivit av mig lite för stunden, måste bara avsluta med att jag har världens finaste pojkvän! :)

51-52 dagar efter operation