Gårdagen var ingen vidare dag. Jag väcktes halv 9 av ett samtal från sjukgymnastiken, min sjukgymnast var sjuk men jag kunde komma och träna ändå. Tur det, jag var träningssugen. Så fort jag gick upp ur sängen insåg jag att det skulle bli kämpigt. Ryggen stretade emot och strålade ut smärta som vanligt men den vägrade ge sig efter ett tag som den annars brukar.

Jag åkte i alla fall till gymmet och hoppade upp på cykeln, smärta! Jag gick in i omklädningsrummt och la mig på bänken en stund för att försöak vila ryggen lite, utan resultat dock.

Okej, jag gör övningarna istället då. Benpressen och roddmaskinsapparaten som jag normalt brukar göra har jag fått ge upp efter Asien-resan, skruvarna är helt enkelt för mycket i vägen.

Istället började jag göra min 90-graders övning med bollen. Smärta igen, minsta rörelse framkallade ilningar ner längs vänsterbenet.

Men armövningarna då? Dom måste gå. Nepp, smärta igen!

Jag gav upp, satte mig i bilen och åkte tillbaka hem för att lägga mig i sängen. Ett nederlag..

På eftermiddagen tvingade jag upp för att åka in till stan för att äta och gå på musikalen Footloose med mamma. Vi åt på Hard Rock Café och gick sedan till Intiman för att se Peter Johansson, Sahlene och Måns Zelmerlöv m.fl Musikalen var grymt och det var en del låtar som jag kände igen från 80-talet som jag inte hade en aning om kom från den musikalen.

Efter det åkte vi hem och jag pratade med Fredrik i telefon ett bra tag, då fick jag äntligen upp humöret lite.

Ja, nu vill jag, till motsats från de flesta andra, att helgen ska passera i raketfart så att det snabbt blir måndag och dags för läkarbesök, äntligen!

Jag tittade på min DVD-box med One Tree Hill idag. Huvudrollen Lucas hamnar på operationsbordet efter en bilolycka och plötsligt stannar hans hjärta och han dör för några minuter. Jag kan bara inte se sånt längre ut att bli gravallvarlig. När hans bror frågar honom vad han såg när han dog så visste jag svaret. Ingenting, ingenting ser man. Man finns inte. Jag är glad att jag fick vakna upp, jag hoppas det var för att jag vägrade ge upp! :)

Ja, man har gått om tid att tänka när man går hemma om dagarna.

På söndag har det redan gått 7 månader sedan operationsdagen.

Wow, vad tiden tickar på!

Snart är det återigen sommar vilket är helt underbart. Finns det något bättre än en fin svensk sommar? Stockholms skärgård, midsommar, soliga dagar på uteserveringar, läsa i solstolen, Skansen, Gröna Lund, långa ljumma kvällar på altanen och alla glada leende människor som vaknat till liv!

Jag kommer att jobba hela sommaren men det gör egentligen inte så mycket, jag har haft min lediga tid!

Nu ska jag lägga upp lite flera inlägg från Thailand!

Trevlig helg, allihopa!