Jahaja! Så äntligen fick jag ta bilen mot Upplands Väsby och hälsa på farbror doktorn. Första instansen var röntgen. Efter det åkte jag upp till vårdavdelningen för att kika till den gamla avdelningen och "mitt" rum.

Det kändes skumt att vara där nu, man såg allt med helt andra ögon och hoppas att man inte behöver ligga där igen. Det är såklart målet.

Väl nere på mottagningen gjorde dom min väntan än mer olidlig genom att vara försenade med 1 timme. Äntligen min tur.

Återigen blir jag chockerad över vad jag får höra. Varför berättade aldrig någon för mig innan operationen hur allvarligt allt var? Innan operationen hade jag intrycket att det var en "vanlig" spondylolisthes-operation som skulle göras. Det var allt annat än sant. Tydligen så är det överhuvudtaget konstigt att jag kunde stå på mina egna ben.. med tanke på hur min rygg var/är så vore det rimligaste tydligen att jag skulle blivit förlamad i benen, dvs. hamnat i rullstol.

Min kota har glidit ner bakom korsryggen och på sin väg passerat alla härliga nerver, dessutom är hela mitt bäcken förskjutet bakåt vilket förklarar min konstiga hållning och svank, samt mina sk. kärlekshandtag.

Så med tanke på allt detta och all dramatik under min operation så är min läkare oerhört glad att mina besvär är så pass små (jag anser dom dock inte vara det) som dom är. I jämförelse med döden och att vara förlamad så är dom väl i och för sig det.

Jag tog även upp att skruvarna stör mig och förklarade att dom ibland kan skicka riktigt obehagliga ilningar genom benet.

Svaret på det är att jag troligtvis kommer att behöva göra en operation för att plocka bort skruvarna. Det kan man dock inte göra förrän absolut tidigast ett år efter operation. Normalt sett är det en enkelt operation. Man sövs, dom plockar bort det instrumentella och rehabiliteringen går på max 2 veckor. MEN, Annika är alltid speciell. Läkaren poängterade att dom inte känner sig speciellt sugna på att söva mig efter senast och det är inte jag heller så redo för. Därför skulle operation i så fall behöva ske medan jag är vaken vilket är minst lika skrämmande för mig!

Annika = sjukhus, blod, operationer... nej det går inte! Så det blir kanske nästa läskiga grej att fasa för, aldrig någon ro!

Annars är det tydligen inte mycket mer än att leva med mina besvär och anpassa mig efter dem, det är inte mycket att  göra.

Att det strålar kan ha att göra med en hel rad faktorer att göra och det är därför svårt att tala om varför jag har ont. Det behöver inte ens vara någon faktor, det kan vara ren tillfällighet och otur.

Nu när jag väl summerat ihop det hela så inser jag att det nog inte var speciellt goda nyheter jag fick. Visserligen är läkaren nöjd med mig och att mina besvär inte är värre än för dom som genomgått en lyckad "vanlig" spondylolisthesoperation men ryggen är fortfarande helt fel, jag har fortfarande ont och det verkar inte finnas mycket att göra.

Jag är verkligen helt slut i huvudet av all oro innan, alla frågor och all information jag tagit in i min lilla skalle och dess konsekvenser.

Nu vet ni.

7 månader och 1 dag efter operation.