Idag har jag varit förbannad.

Igår åkte jag iväg till ONOFF för att köpa mig ett extra minnekort till mobilen inför resorna. Jag kollade att jag behövde ha ett minneskort av modellen "SD" innan jag åkte.

Väl på Siba så väljer jag det största minnet på 4 GB för att kunna ta obegränsat, sjukt mycket bilder!

Dock är jag väldigt osäker på om den kommer att fungera för mig och eftersom den är i en plastförpackning så går den inte att reklamera när jag väl satt in den i kameran.

Därför frågar jag personen i kassan som råkar vara butikschefen själv:

- Hej, funkar den här i alla kameror?

- Nej

- Jag har en Minolta-kamera

- Ja då passar den!

Jag kollar på minnet och tycker det ser stort ut och lite så, blir aningen tveksam ändå:

- Är det öppet köp på den här?

- Den kommer att passa så det är ingen fara!

Väl hemma klipper jag sönder hela förpackningen (sån där värdelös och totalt stöldsäker plastförpackning som måste klippas sönder helt för att få ut innehållet), jag sätter in den i kameran och vad står det i displayen då;

"Unable to read". Jag provar i föräldrarnas kamera men samma sak där.

Jahopp det var ju lagom värdelöst med tanke på att jag brutit upp förpackningen. Jag åkte tillbaka till ONOFF idag för att prata med butikschefen, han lurade mig ju faktiskt till köpet. Hade han inte sagt att den skulle fungera så hade jag inte vågat köpa den.

Väl där pratar jag först med en försäljare som förklarar att anledningen till att minneskortet inte fungerar i min kamera är för att min kamera inte har kapacitet att läsa så stora minneskort, han går och hör efter med butikschefen som nekar mig att få någon som helst hjälp.

Jag blir irriterad och tänker "Jag pratar med butikschefen själv, de har alltid svåra att vara dryga mot en kund när det är öga-mot-öga och dessutom förklara att jag känner mig lurad". Jag haffar butikschefen och säger hur jag upplevt det och att han sa ju faktiskt så. Han sa att utan förpackning så tänker han inte låta mig byta. Men hallå? Utan att öppna förpackningen så kan jag inte veta om den passar kameran?

Sedan säger han även att de inte kan ta ansvar för att jag inte har koll på vad min kamera har för kapacitet. Det köper jag delvis men om man själv osäker och därför frågar personal och dom säger att den kommer fungera så litar jag på det, speciellt när man själv känner att man inte har så bra koll.

Han tokvägrar, otrevligt som tusan är han också och nekar till vad han sagt.

Jobbigt nog var ju han butikschefen så jag kunde inte be att få prata med chefen.

Jag märkte att han aldrig skulle ge med sig utan hellre kände för att ha en grymt missnöjd kund som aldrig kommer handla där igen.

Så jag gick besviken därifrån med ett minneskort till en kamera värt 500 kr som jag absolut inte har någon nytta av..

Att reklamationen inte gäller om jag bara tagit minneskortet, gått till kassan och betalat, brutit förpackningen och sen kommit och velat byta så har jag full förståelse för att det inte är okej att byta, så är reglerna. Det vet man.

Men när de själva gjort fel och "lurat" en kund så tycker jag tusan att de får vara lite sjysta tillbaka! Jag vill inte ha några pengar tillbaka.. jag vill bara byta till ett fungerande minneskort.

Jajaaa.. mycket energi tog det minst sagt ifrån en. Sen gick jag och shoppade lite kläder och smink så kändes det lite bättre sen i alla fall :)

Imorgon ska jag in och ta lite sprutor på vaccinationskliniken, jag antar att det inte kommer vara lika jobbigt nu postop. eftersom jag borde vara van vid nålar, tror aldrig jag kommer göra det helt dock.

Sen blir det lite shopping och fika med Emelie förmodligen. Det blir nog en bra dag!

15 veckor efter operation

Jahaja då var julen slut för det här året också.

Gårdagen var väldigt mysig som vanligt och maten lika god, tänk så jag längtar efter den hela åren.

Dessutom fick jag ett riktigt bra resebidrag inför kommande resor nu, välbehövligt!

Idag var vi över till mormor och morfar som vanligt på juldagen, lika mysigt det. Helt enligt tradition så blev det ett parti kinaschack efter fikat.

Jag var regerande mästare från förra julen och försökte så gott jag kunde att försvara min titel men i år blev till slut brorsan vinnare.

Det som alltid känns så gött att få vinna över storebror, men men är man minst och yngst så är man. Självklart vek jag ner mig med flit ;)

Det har varit jättetrevligt att umgås så mycket med släkten men jag märker nu att mitt tålamod är slut, måste stänga in mig lite i ensamheten nu.

Jag klarar inte av att umgås med far min så intensivt speciellt länge. Inte att vi bråkar eller så, nejnej, men jag stör mig bara nå så otroligt och det blir bara värdelöst att gå runt och gnälla hela tiden. Försöka lära gamla hundar sitta är dessutom omöjligt så jag tar time-out i mitt rum ibland helt enkelt.

Det märks att det verkligen är dags att flytta hemifrån snart, ju äldre jag blir desto mer behöver jag vara i fred ibland även om jag fortfarande tycker det är kul att umgås också. Man växer upp och skapar sin egen personlighet som inte överensstämmer med föräldrarnas, dessutom har jag ju alltid varit familjens svarta får :) Hur tusan kunde jag få rött hår när ingen i hela släkten har det? ;)

Resan till Asien är bokad nu, 12 februari drar jag iväg vilket innebär att jag bara är hemma 1½ vecka mellan Kalifornien-resan och Asien så imorgon tänkte jag åka iväg och köpa lite reseprylar, det ska bli skoj!

Jag ser framemot det så otroligt mycket, det ska bli extremt roligt att få komma ut på lite äventyr igen :)

Jag hoppas att alla haft en lika mysig jul som jag!

Så var det då dan före dopparedan, igen! Ett år har gått.

God jul på dig älskling, du får ha en bra julafton därborta i värmen!

Jag saknar och tänker på dig.

God jul på er allihopa! :)

Jahaja då är det alldeles snart den 23 december, det är egentligen då julen börjar tycker jag. Julgranen ska bli klädd, uppsittarkvällen avverkas och första skinkan ska avnjutas.

Julpyntet är redan framme och julstämningen är här! Jag hoppas det blir en lika mysig jul som den förra :)

Det enda som saknas är älsklingen..

Ryggen läker så otroligt bra, visserligen vet jag inte hur det ser ut inuti men ärret är hur fint som helst och ändå har det bara gått 3 månader.

Inte dåligt!

100 dagar efter operation

I don't want a lot for Christmas

There is just one thing I need

 I don't care about the presents

Underneath the Christmas tree

I just want you for my own

More than you could ever know

Make my wish come true

 All I want for Christmas is you

I don't need to hang my stocking

There upon the fireplace

Santa Claus won't make me happy

With a toy on Christmas day

I won't ask for much this Christmas

I won't even wish for snow

And I, I just wanna keep on waiting

Underneath the mistletoe

 I won't make a list and send it

To the North Pole for St. Nick

I won't even stay awake

To hear those magic reindeer click

Cause I just want you here tonight

Holding onto me so tight

What more can I do

Oh baby, all I want for Christmas is you

All the lights are shining

So brightly everywhere

And the sound of childrens'

Laughter fills the air

 And everyone is singing

 I hear those sleigh bells ringing

Santa won't you bring me

The one I really need

 Won't you please bring my baby to me, quickly

I don't want a lot for Christmas

This is all I'm asking for

I just wanna see my baby

Standing right outside my door

All I want for Christmas is you, baby

Jag förstår inte hur människor har blivit så otroligt dåliga på att lyssna på andra människor.

Visst många lyssnar kanske och hör orden men de lyssnar inte i den bemärkelsen att de faktiskt bryr sig om och registrerar vad människan säger. Responsen blir kort eller uteblir helt, ofta påbörjar den andra parten att berätta om något eget, ofta om ett helt annat ämne.

Det kanske bara är jag som råkar ha fel människor runt omkring mig? Tyvärr har jag inte valt dom själv..

Det är så jäkla nonchalant och för personen som pratar så finns det inget hemskare än att den man pratar med inte lyssnar. Är inte jag värd att lyssna på? Självförtroendet får sig helt klart en klar smäll om man har det så här under lång tid.

Personligen så förstår jag inte hur man helt kan ignorera och helt bara låtsas som att man inte hör när en annan människa säger något, sen finns det självklart dagar då även man själv är både sämre och bättre lyssnare av olika anledningar.

När bekanta, personer man knappt känner, är mer intresserade av vad man har att säga om viktiga saker i livet än ens nära och kära så känns det lite underligt.. Varför bryr sig inte dom som borde bry sig?

Less blir jag..

Jag skulle inte vilja påstå att jag har en nedåt-period i min rehabilitering för jag mår så bra så jag vill egentligen inte klaga.

Självklart känns det tungt att inte kunna böja ryggen alls och att få veta att det eventuellt kommer att bli permanent. Precis som läkaren sa så finns det ju många som varit tvungna att steloperera hela ryggen tex. skoliospatienter och dom lever bra liv, så visst går det. Det är ändå en funktion som jag saknar och som jag verkligen hoppas att jag får tillbaka.

Jag har allt mer reagerat på hur många saker som jag skjuter upp att göra bara för att de verkar så extra jobbiga eftersom de är under arbetshöjd.

Jag skulle behöva städa på de nedersta hyllorna i garderoben men orkar inte eftersom det är så lågt och det är även där som det är mest kaos eftersom jag bara river ut kläderna däriffrån utan att kunna böja.

Min 78 åriga farmor gjorde allt jobb åt mig igår istället för att jag som är ung skulle hjälpa henne, det känns helgalet!

Ska jag alltid ha problem med att ta på skorna, bädda sängen eller städa?

Igår hade jag dessutom otrolig träningsvärk i lår och rumpa vilket resulterade i att jag inte kunde huka mig heller.. så utan att kunna huka sig och utan att kunna böja ryggen så är det hopplöst att komma till lägre höjder. Mamma fick ta av mig skorna.

Riktigt handikappad.

14 veckor efter operation

Så kom domardagen äntligen igår. Dagen för första återbesöket efter operationen. Jag kunde inte ha en hittat en bättre läkare, han är grym!

Han har alla svar, han vet EXAKT vad han sysslar med. Jag fick veta att min kota inte bara hade glidit 3 cm framåt utan även glidit neråt och lagt sig bakom på något vänster vilket gjorde att min operation var mer komplicerad än vanligt. Man kan i princip inte flytta tillbaka en kota alls när de ligger fel på det viset. Dessutom så berättade han att min dumma svank och ländrygg ser så muppig ut pga. av obalansen i min kropp och att det även är av den anledningen som jag inte kan böja min rygg.

Jag har alltid sagt "Det går inte" när folk bett mig böja på ryggen, det har aldrig känts som stelhet utan snarare som att det är helt stopp, den funktionen tycks inte finnas. Läkaren bekräftade det. I och med min kropps obalans i ländryggen så balanserar kroppen upp det på något sätt genom att slå till med en försvarsmekanism som innebär att ryggen inte går att böja.

I liggande ställning går det att böja något mer eftersom ryggen inte har samma obalans när jag har stöd under mig.

Alltså har jag känt "rätt" tiden, den går inte att rubba.

Jag ska inte heller börja töja på det, det kommer inte att hjälpa. Har jag tur så förstår kroppen så småningom att ryggen nu är i bättre balans och att jag borde kunna böja den av den anledningen men läkaren sa att jag inte ska räkna med några framsteg på den fronten, det kan lika bra bli så att den aldrig kommer att gå att böja igen, mindre bra!

Han förklarade även mina strålningar, det enda jag kunde berätta var att jag har strålningar i benen på morgnarna precis som innan operationen men att det känns lite olika. Numera går det till exempel att vila bort det vilket var omöjligt förut.

Det jag har innan operationen var nervstrålningar, min kotrygg låg ovanpå nerver och jäklades med mig. När nerverna är i kläm så dom i kläm oavsett om du sitter, ligger eller står, därför brukade de inte försvinna oavsett vad man gjorde-

De strålningar jag har nu är troligtvis muskelstrålningar. Dvs. musklerna i ryggen arbetar fortfarande för att försöka stabilisera min kota (det tar ett tag innan musklerna upptäcker att den blivit stelopererad) och av muskelspänningarna så får jag mina muskelsmärtor = strålningarna.

Dessa strålningar försvinner när jag ligger ner eftersom musklerna får vila då och därför så försvinner även muskelsmärtorna efter en liten stund.

Han var så nöjd med hur långt jag kommit och hur bra det gått för mig.

Han berättade om hur otroligt dramatiskt det varit under operationen och att de efter att de återuppplivat mig var tvungna att operera sista biten medan jag låg i en dålig ställning på sidan, så de fick "Slänga ihop det hela" lite snabbt. De hade varit inställda på att de skulle behöva göra ytterligare en operation på mig för att gå in och göra om. Men de lyckades! Det är inte konstigt att han är  nöjd med sig själv. Han sa att jag borde tacka någon däruppe för min änglavakt men jag tackar läkarna.

Jag träffade narkosläkaren i väntrummet också, han kände igen mig och refererade till mig som Den-där-tjejen-som-gav-oss-dramatik-för-resten-av-året. Jaa, man lämnar sina avtryck ;)

Tyvärr så har de fortfarande ingen teori om vad som gick fel. Troligtvis så var det kanske en blandning av någon form av obalans i kroppen tillsammans med en kraftig allergisk reaktion. Något helt ovanligt och helt oturligt.

Vid halvårskontrollen ska jag ta en röntgen, då får vi se hur utveckligen ser ut inuti mig, snälla låt det gå bra! Ärret är jättefint :)

Resa får jag aboslut göra, däremot så ska jag ju vara hemma i mars på halvårskontroll så några 3 månader iväg blir det tyvärr inte.

Jag är mest irriterad över bristen på att kunna styra mitt eget liv just nu, jag kan inte resa iväg som jag vill och det är alltid en ständig ovisshet om hur det ska gå och när nästa besök blir.

Skönt med svar i alla fall! Hellre negativa svar än total ovisshet.

På väg hem hamnade jag mitt i rusningstrafiken och satt i kö i 2 timmar.

På kvällen begav jag mig till Emil där vi spelade lite Rummy och kollade på film. Skönt att komma ur huset som vanligt. Trivs inte med att bo med föräldrarna längre, helt klart dags att flytta hemifrån!

Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Han var jättenöjd med mig och sa att anledningen till att jag utvecklats så bra är för att jag varit väldigt ambitiös med min sjukgymnastik, kanske det kanske.

 Kul i alla fall!

Imorgon har jag lovat farmor en lunch tillsammans och hjälp med hennes julhandling.