Jag blir väckt 06.50 eftersom jag bett att inte bli väckt alltför långt innan operationen eftersom jag inte orkar med att ligga å vänta.

Jag gick upp och tog en till sån där äcklig dusch med Hibiscrub och sedan la jag mig och väntade. 07.50 kördes jag sedan ner till operationssalen 4 trappor ner. Där träffade jag narkosläkarna Anders och "Han den snälla korta med de runda glasögonen vars namn jag inte minns" och syster Minna. De berättar om hur jag kommer sövas och självklart har jag satt min skjorta bakofram som många andra. Jag fick först lugnande och sen blev jag sövd och fick ta ett par djupa andetag, jag minns att narkosläkaren med glasögonen klappade mig på kinden till jag somnade.

Jag vaknar upp på Uppvaket kl. 13.30 Min första tanke är att det är väldigt sent med tanke på att operationen enbart skulle ta ett par timmar.

Narkosläkare Anders börjar berätta för mig i dimman att jag mitt under operationen, när de renat mitt blod och sedan gett tillbaka det till mig via nålen i armen, fått en allergisk reaktion som missfärgade min arm och sedan gjorde så jag fick hjärtflimmer och min puls sjönk drastiskt ner till att bli väldigt svag. Så där hade läkarna stått med en 19åring tjej som var helt öppen i ryggen samtidigt som de nu behövde vända på henne för att ge henne elchocker. Jag vet fortfarande inte hur de lyckades med det men de gav mig elchocker i ett par minuter och sedan kom "patienten åter" , dvs min puls kom tillbaka och mitt hjärta slog normalt igen.

Som tur i oturen så hade operationen gått rätt långt innan detta skedde och kirurgeran kunde nu bara skruva åt skruvarna och sy ihop mig.

Samtidigt som Anders förklarar detta för mig så hör jag i bakgrunden hur någon pratar i telefon om min operation och sedan kommer någon och frågar om jag vill prata med Fredrik i telefon, klart jag vill!

Det enda jag minns av det telefonsamtalet var att Fredrik var helt skärrad över vad han just hört och att de sagt att jag frågat efter honom det första jag gjorde då de väckte mig ur narkosen. Han frågade om jag ville att han skulle åka hela vägen in till SÖS direkt efter jobbet. Klart jag ville. Hade jag inte varit så dimmig så hade jag nog aldrig låtit honom åka hela den vägen.

Eftersom Löwenströmska enbart har specialistvård och ingen intensiv så skulle ambulansen komma och köra mig till SÖS. Jag minns enbart hur jag låg i ambulansen och hörde "Vi kör som vanligt när det är lätt trafik men sätter på blåljusen förbi köerna" Det gjorde dom också, jag minns att jag tänkte att "coolt, nu är blåljusen på".

På intensiven var jag bevakad HELA TIDEN, blodtryck varje kvart, och övriga tester en gång i halvtimmen eller nåt sånt. Mamma och pappa kom direkt, jag svamlade om revbensspjäll med risgrynsgröt till istället för "potäter" och tyckte jag var jätterolig. Jag berättade för dom att jag hade dragit massa vitsar för ambulanspersonalen men att de var för tråkiga för att uppskatta dom. Jag vet fortfarande inte om det var sant eller bara svammel ;)

Jag drack massor eftersom jag var törstig efter röret som jag haft i halsen. Efter femte muggen jag svept bad jag om ett till av en syster. Hon sa att om jag drack mer så skulle jag börja må illa eftersom narkosen höll på att gå ur kroppen, så jag lätt bli. Hellre törstig än illamående.

Men bara fem minuter senare började illamåendet välla upp, precis när sjuksköterskan kom började jag spy och spy. Sen var allt bra.

Sedan kom Fredrik, tyvärr var jag supertrött då och somnade efter 30 minuter, jag minns inte ens vad vi pratade om men jag minns att jag var glad över att åkt hela vägen för att träffa mig.

Mitt blodvärde var inte det bästa eftersom jag förlorat så mycket blod under tiden som de pysslat med mitt hjärta samt att jag inte kunde få blod av dem eftersom jag inte tålde det.

Framåt kvällen när mamma och pappa var tillbaka så var mitt blodvärde nere på 67 och jag fick två påsar blod, jag är blodgrupp AB förövrigt.

Det blödde även igenom mitt förband på ryggen ett par gånger och jag kände hur det rann blod längs ryggen.

Den natten var lång, jag minns att jag var vaken mest hela tiden medan de bredvid snarkade som tusan.

 Som svar till mina inlägg igår. Absolut, självklart var operation inte speciellt riskfylld, jag var bara nära att dö på kuppen. Men å andra sidan. Min läkare har varit kirurg och opererat för detta i över 15 år och något liknande har aldrig någonsin inträffat. Nog tusan är jag en speciellt tös i alla fall *S*

Operationsdagen

Väl på sjukhuset tas vi emot av syster Mia som visar mig rummet där jag ska ligga. Yes, ett enkelrum! Rum nummer 2 blir mitt. Det är ett jättefint rum, nästan som ett hotellrum med egen toalett och tv+video.

Hon säger inte så mycket nyttigt, hon ger mig en enkät att fylla i och berättar att de snart kommer in med kläder som jag ska ha på mig efter den rengörande duschen som ska genomföras både på kvällen och på morgonen innan operation sen går hon. Efter ett tag går även mamma och pappa.

Då ligger jag där alldeles ensam då utan att veta varken ut eller in och med tusen frågor. Men jag tänker att någon gång så borde någon komma och informera mig om saker och ting. Icke. När klockan blev 21.30 och sköterskor började gå hem och samtliga dörrar till alla rum var stängda kände jag mig vilsen och ensam. Jag ringde älsklingen som sa åt mig att ringa på en sköterska. Jag fick äntligen svar på lite frågor, gick och genomförde den äckliga duschen, fick hjälp att skrubba mig på ryggen och gick och la mig för att kolla på film. Pratade i telefon med Fredrik och emelie ett par timmar. Jag försökte hålla mig lugn och de hjälpte mig att komma till insikten att allt skulle gå bra. Vad skulle egentligen gå fel, det var ingen riskfylld operation på det sättet?

Prick 00.00 stängde jag av tvn och slocknade direkt.

Om ca en timme är det avfärd mot sjukhuset.

Idag är jag märkbart mer skakis än tidigare, this is it.

Egentligen är jag inte så speciellt nervös för hur operationen ska gå, den lär gå som beräknat, nyfiken på hur långt de kan få tillbaka kotan dock. Jag hoppas på mycket! Jag vill inte ha kvar min "svans", jag avskyr den.

Jag är mest orolig för hela grejen, ligga på sjukhus, läskiga slangar, må piss, hur kommer jag må när jag vaknar?

Det är tusentals tankar som cirkulerar i huvudet, från stora till pyttesmå saker. Men lite skakis borde jag väl få vara inför en ryggoperation?

Väskan är packan. Jag har ett problem, jag är packoman. Vart jag än ska så blir det mycket packning. TIll och med nu när jag ska till sjukan, helt otroligt.

Datorn lämnar jag hemma så jag ska försöka återge dygnen vid ett senare tillfälle.

Ta hand om er!

Min rygg innan operation:

Kära blogg,

Nu är det bara två dygn kvar till inläggning. Idag har jag varit och träffat Emelie, passade på att låna 17 st VHS-filmer av henne. Hennes familj är verkligen som rena rama videobutiken. Nu borde jag ha så det räcker för sjukhusvistelsen åtminstone! :)

Så ringde jag vårdcentralen för att höra när jag måste göra mitt blodprov på onsdag. Tydligen innan kl 9. Eftersom jag ska sova hos älsklingen så blir det en hel del åkande den förmiddagen, men det är det värt i längden. No doubt about it. Ännu ett blodprov, dom jävlarna vill inte låta mig vara men okej det är för min egen skull, jag köper det.

Imorgon ska jag alltså iväg till pärlan, äta lite middag ute och sedan bara mysa sista natten. Det blir jättebra det, jag ska ta och njuta ordentligt.

Jag älskar dig, Fredrik. Utan dig hade det här varit betydligt mycket tyngre.

Skål på er!

/Annika

Mallorca med Fredrik var underbart! Till och med över förväntningarna om det var möjligt. Jag behövde verkligen den här resan, det var perfekt.

Tack älskling, för att du tvingade mig att fortsätta kämpa för att kunna komma iväg trots att jag var helt slut. Och tack för en resa jag alltid kommer minnas :)

Vi hade tur med vår ospecificerade resa, hotellet vi hamnade på hade bara 2,5 stjärnor men varför kan jag inte förstå. Jag tyckte det var kanonbra, hade de erbjudit oss att byta upp oss till något av de fyrstjärniga så hade vi inte velat. Vi bodde jättenära en extremt fin strand, både jag och Fredrik blev positivt överraskade. Tyvärr var det såklart proppat men helt okej ändå. Vi hade nära till restauranggatan och övriga sakerna, centralt läge med andra ord. Det var ett väldigt fint ställe men tyvärr så var det ENBART turister. Vi har inte hört en hel mening på spanska på hela veckan, servitriserna på restaurangerna kunde inte ens spanska! Men jag ville komma bort, få lite solsken och en lugn och skön semester så det fungerade kanonbra i alla fall.

Söndag kväll nu då, mindre än 3 dygn kvar tills jag läggs in. Jag tror att verkligheten börjar komma ikapp mig.. både om att operationen verkligen kommer att hända och att Fredrik snart åker iväg. Men på något vis så har jag en försvarsmekanism inom mig som förtränger sånt. Jag vet i hjärnan att det ska ske och vi diskuterar saken men samtidigt så går det inte riktigt in, på något vis tror jag att det ska ordna sig. Optimism kanske det kallas?

Jag funderar redan på vad jag ska ha med mig till sjukhuset. Min bärbara dator, kommer jag att ha användning av den? Kommer jag orka med att använda dator och kolla på film? Läsa? Hur mår jag när jag kommer hem? Hur mycket kommer jag kunna göra? Kommer jag kunna köra bil? Kommer jag att orka åka bort till älsklingen i Kallhäll eller ser jag Kallhäll för sista gången på 8 månader på tisdag?

Nu måste jag ringa till Emelie och sen Fredrik :)

Godnatt!

Sista veckan på jobbet nu då, sen är det upp tidigt på lördag morgon som gäller. Den veckan måste bara bli så bra. För sen är det opereringsdags och under tiden jag rehabiliterar så åker pärlan iväg till Asien i 6 månader.. utan mig :( Jag vill absolut inte kalla min operationsdag för slutet men efter det vet vi åtminstone inte hur förhållandet kommer se ut, tyvärr inte som idag förmodligen. Men jag tänker då kämpa för saken, om det så är det sista jag gör. Det SKA gå. Det KOMMER gå.

Vill man så kan man. Right?

Jag har bett pärlan att inte besöka mig under första dagarna på sjukhuset, jag vill inte ha honom där när jag är som sämst. Men jag ska ringa så fort jag piggnar till lite! Vill nog helst ha så lite besök som möjligt, eller det beror på hur man mår. Hur mår man Sara? Så länge jag är pigg i huvudet och bara har ont så vill jag ha folk omkring mig men om jag mår superäckligt och värdelöst brukar jag helst vilja vara ifred. Don't call me, I call you.

Men omtanken värmer verkligen nå helt otroligt.

Imorgon går mormor & morfars flyttlass till lägenheten. Fast stackarna, hantverkarna är sena med att bli klara som vanligt så de får bo på hotell tills de är klara. Jag ska hjälpa till med städning och uppackning, pappa vägrar låta mig bära massa saker eftersom han vet att jag får så ont. Uppackning it is! Det är egentligen det jag är bäst på ändå, är så förbannat svag ju =)

Imorgon vill jag att frisören ska ringa så jag kan få klippa mig lite snyggt, gillar inte att behöva gå till någon annan än min vanliga, hon är grym och jag litar på att det alltid blir snyggt. Man kan släppa lös henne med saxen.

Jag vill hinna träffa Emelie också, det känns rätt viktigt, vi får se när vi hinner pressa in det =)

Over and out,

Annika

Jag är tömd på energi, min energi går på sparlåga, verkligen. Allt som jag går och funderar på hela tiden som ska lösas. Alla samtal till försäkringskassan, försäkringen, frisören m.m Men förhoppningsvis är det snart över, jag hoppas på det!

 Jag gillar inte att gå på sparlåga, jag gillar att skina som en solstråle ;)

Jag kan inte få nog av att berätta hur mycket jag älskar världens bästa pojkvän. Så glad att jag har honom. Vet inte vad jag skulle gjort annars.

Världens största stöd och hur underbar som helst. Och omtänksam såklart ;)

Jag är mer kär nu än vid nyförälskelsen till och med, god damn it. 

Vi har bokat in en resa tillsammans. Till Mallorca, det ska bli hur mysigt som helst. Jag är glad att jag också får åka på resa med pärlan. Över din födelsedag också, det blir spännande för dig ;) 1 september åker vi iväg, så är vi hemma till 8 september, då har jag några dagar på mig innan jag läggs in på sjukhuset. Kanon med lite semester innan det, lite sol och värme.

Idag har jag bara jobbat och ringt samtal hela dagen, men jag mår ändå rätt bra just nu. Nöjd med att jag löste det senaste problemmet på nån halvtimme, sparlågan är god ändå :) Det kanske är en sån där lågenergilampa som räcker i evigheter. Mycket bra.

Nu är jag trött och klockan är faktiskt lite för en gångs skull så jag ska passa på att hoppa i säng, då får jag träffa älsklingen snabbare också!

Godnattkramar från,

Annika

10.00 skulle jag vara på Löwenströmska idag för att träffa kirurgerna, narkosläkare och ta alla tester m.m inför operationen.

Mamma följde med som stöd och för att hon också ville höra om allting.

Eftersom det tar nästan en timme till sjukhuset och vi skulle åka i rusningstrafi kså fick vi åka klockan 8. Vi kom dit 9.25, 35 minuter för tidigt!

Sedan är Björn, min kirurg, försenad. FÖrst 10.25 dyker han upp. Som att jag inte redan mår dåligt, efter en timmes väntan i väntrummet var pulsen extremt hög. Björn berättade lite om hur operationen kommer att genomföras, hur jag mår efteråt och varför jag kommer att ha ont.

Jag har inga som helst restriktioner när jag väl åker hem från sjukhuset, jag får jogga bara en vecka efteråt om jag vill, slå kullerbyttor också. Däremot lär jag inte göra det..

Men det lät ändå väldigt positivt. Tack vare att jag inte ska göra den operationen som innebär att jag måste bära korsett så kommer jag var mycket rörligare och ha det lättare under första året. Redan när jag lämnar sjukhuset ska jag tydligen kunna ta mig upp för trappor. Kanon!

Narkosläkaren sa även att jag hamnat i händerna på extremt kompetenta ryggkirurger, de absolut bästa. Om hans egna döttrar skulle behöva operera ryggen så skulle han ha valt dom.

Sedan fick jag se avdelningen där jag ska ligga, det var faktiskt riktig fint och sköterskan var jättetrevlig. Jag får troligtvis ett eget rum med tv och video.

Sist men inte minst.. blodprov! Jag är totalt jävla förbannat galen livrädd för allt dom har med blod, vassa saker i kroppen, kroppen, blodprover och annat sjukhusgrejs. Att veta att jag skulle behöva genomföra ett blodprov förstörde hela min dag. Jag gick in till sköterskan, hon sa lyckligt "Kom in så ska jag sticka dig".. sen såg hon min rädda uppsyn. Jag berättade att jag var livrädd och då bad hon mig att tänka på min favoriträtt, när hon stoppade in nålen skulle jag sedan tänka att jag åt den samtidigt som jag skulle andas djupt. Jag kände mig som ett barn men det är skitsamma, jag är räddare för det där är nästan alla barn (barn är modiga varelser!).

Självklart kunde jag inte tänka på nån maträtt, och glömde andas gjorde jag också. Hon fick be mig komma ihåg att andas också haha.

Min enda tanke var "TA UT NÅLEN, VAR KLAR, KVINNA!", till slut var hon klar, det var verkligen på tiden. det var precis lika illa som jag alltid föreställt mig. De flesta skulle nog tycka att jag avr världens löjligaste men det här är verkligen en rädsla som är riktigt djup, jag blir helt svag och konstig i hela kroppen bara någon säger ordet blodprov.

Men, JAG KLARADE DET! och jag ska klara allt framöver, absolut.

23 dagar innan operation