Mallorca med Fredrik var underbart! Till och med över förväntningarna om det var möjligt. Jag behövde verkligen den här resan, det var perfekt.

Tack älskling, för att du tvingade mig att fortsätta kämpa för att kunna komma iväg trots att jag var helt slut. Och tack för en resa jag alltid kommer minnas :)

Vi hade tur med vår ospecificerade resa, hotellet vi hamnade på hade bara 2,5 stjärnor men varför kan jag inte förstå. Jag tyckte det var kanonbra, hade de erbjudit oss att byta upp oss till något av de fyrstjärniga så hade vi inte velat. Vi bodde jättenära en extremt fin strand, både jag och Fredrik blev positivt överraskade. Tyvärr var det såklart proppat men helt okej ändå. Vi hade nära till restauranggatan och övriga sakerna, centralt läge med andra ord. Det var ett väldigt fint ställe men tyvärr så var det ENBART turister. Vi har inte hört en hel mening på spanska på hela veckan, servitriserna på restaurangerna kunde inte ens spanska! Men jag ville komma bort, få lite solsken och en lugn och skön semester så det fungerade kanonbra i alla fall.

Söndag kväll nu då, mindre än 3 dygn kvar tills jag läggs in. Jag tror att verkligheten börjar komma ikapp mig.. både om att operationen verkligen kommer att hända och att Fredrik snart åker iväg. Men på något vis så har jag en försvarsmekanism inom mig som förtränger sånt. Jag vet i hjärnan att det ska ske och vi diskuterar saken men samtidigt så går det inte riktigt in, på något vis tror jag att det ska ordna sig. Optimism kanske det kallas?

Jag funderar redan på vad jag ska ha med mig till sjukhuset. Min bärbara dator, kommer jag att ha användning av den? Kommer jag orka med att använda dator och kolla på film? Läsa? Hur mår jag när jag kommer hem? Hur mycket kommer jag kunna göra? Kommer jag kunna köra bil? Kommer jag att orka åka bort till älsklingen i Kallhäll eller ser jag Kallhäll för sista gången på 8 månader på tisdag?

Nu måste jag ringa till Emelie och sen Fredrik :)

Godnatt!