När jag vaknar på lördagsmorgonen känner jag mig illamående och helt slut, jag förstår att jag har lågt blodvärde och ringer på sköterskan som mycket riktigt kan konstatera att mitt blodvärde sjunkit igen.

Efter de själva inte har blod så skickade de efter blod från Karolinska.

Väntan tog några timmar.

Dessutom konstaterade Marita att det inte var någon idé att ha kvar min epidural när den ändå bara slog helt fel. Jag sa att jag var orolig över att ta bort den och börja ta morfin istället eftersom jag hört att det ska vara det jobbigaste skedet. Men itne för mig eftersom min bedövning inte fungerat.

Det var en lättnad att bli av med det äckliga röret på ryggen. För det första så kunde jag ligga och röra mig lättare nu och för det andra så började domningarna försvinna mer och mer. Men trots att bedövningen togs bort så fortsatte min vänstra fot/vrist vara bortdomnad, men det var tydligen rätt vanligt att det kunde vara så.

Först kommer mamma på besök och sedan kommer Emelie och hennes mamma. Det var jättekul! Emelie får mata mig, köttfärsbiff och potatis stod det på menyn. Tyvärr blir jag jätteillamående och trött helt plötsligt och blir helt borta, till min glädje så stannade Emelie och hennes mamma kvar tills det gick över. Senare konstaterade att jag ej tålde de kapslar som jag fick för att förlänga verkan av morfinet.

Jag börjar även ta movicol som är till för magen så att den kommer igång, äckligt men livsnödvändigt tyvärr.

Jag ringer Fredrik och är jättenere, så här vill jag ju inte må.

På kvällen somnar jag tidigt, jag drömmer konstigt och nästan hallucinerar.

2 dagar efter operation