Jag blir väckt 06.50 eftersom jag bett att inte bli väckt alltför långt innan operationen eftersom jag inte orkar med att ligga å vänta.

Jag gick upp och tog en till sån där äcklig dusch med Hibiscrub och sedan la jag mig och väntade. 07.50 kördes jag sedan ner till operationssalen 4 trappor ner. Där träffade jag narkosläkarna Anders och "Han den snälla korta med de runda glasögonen vars namn jag inte minns" och syster Minna. De berättar om hur jag kommer sövas och självklart har jag satt min skjorta bakofram som många andra. Jag fick först lugnande och sen blev jag sövd och fick ta ett par djupa andetag, jag minns att narkosläkaren med glasögonen klappade mig på kinden till jag somnade.

Jag vaknar upp på Uppvaket kl. 13.30 Min första tanke är att det är väldigt sent med tanke på att operationen enbart skulle ta ett par timmar.

Narkosläkare Anders börjar berätta för mig i dimman att jag mitt under operationen, när de renat mitt blod och sedan gett tillbaka det till mig via nålen i armen, fått en allergisk reaktion som missfärgade min arm och sedan gjorde så jag fick hjärtflimmer och min puls sjönk drastiskt ner till att bli väldigt svag. Så där hade läkarna stått med en 19åring tjej som var helt öppen i ryggen samtidigt som de nu behövde vända på henne för att ge henne elchocker. Jag vet fortfarande inte hur de lyckades med det men de gav mig elchocker i ett par minuter och sedan kom "patienten åter" , dvs min puls kom tillbaka och mitt hjärta slog normalt igen.

Som tur i oturen så hade operationen gått rätt långt innan detta skedde och kirurgeran kunde nu bara skruva åt skruvarna och sy ihop mig.

Samtidigt som Anders förklarar detta för mig så hör jag i bakgrunden hur någon pratar i telefon om min operation och sedan kommer någon och frågar om jag vill prata med Fredrik i telefon, klart jag vill!

Det enda jag minns av det telefonsamtalet var att Fredrik var helt skärrad över vad han just hört och att de sagt att jag frågat efter honom det första jag gjorde då de väckte mig ur narkosen. Han frågade om jag ville att han skulle åka hela vägen in till SÖS direkt efter jobbet. Klart jag ville. Hade jag inte varit så dimmig så hade jag nog aldrig låtit honom åka hela den vägen.

Eftersom Löwenströmska enbart har specialistvård och ingen intensiv så skulle ambulansen komma och köra mig till SÖS. Jag minns enbart hur jag låg i ambulansen och hörde "Vi kör som vanligt när det är lätt trafik men sätter på blåljusen förbi köerna" Det gjorde dom också, jag minns att jag tänkte att "coolt, nu är blåljusen på".

På intensiven var jag bevakad HELA TIDEN, blodtryck varje kvart, och övriga tester en gång i halvtimmen eller nåt sånt. Mamma och pappa kom direkt, jag svamlade om revbensspjäll med risgrynsgröt till istället för "potäter" och tyckte jag var jätterolig. Jag berättade för dom att jag hade dragit massa vitsar för ambulanspersonalen men att de var för tråkiga för att uppskatta dom. Jag vet fortfarande inte om det var sant eller bara svammel ;)

Jag drack massor eftersom jag var törstig efter röret som jag haft i halsen. Efter femte muggen jag svept bad jag om ett till av en syster. Hon sa att om jag drack mer så skulle jag börja må illa eftersom narkosen höll på att gå ur kroppen, så jag lätt bli. Hellre törstig än illamående.

Men bara fem minuter senare började illamåendet välla upp, precis när sjuksköterskan kom började jag spy och spy. Sen var allt bra.

Sedan kom Fredrik, tyvärr var jag supertrött då och somnade efter 30 minuter, jag minns inte ens vad vi pratade om men jag minns att jag var glad över att åkt hela vägen för att träffa mig.

Mitt blodvärde var inte det bästa eftersom jag förlorat så mycket blod under tiden som de pysslat med mitt hjärta samt att jag inte kunde få blod av dem eftersom jag inte tålde det.

Framåt kvällen när mamma och pappa var tillbaka så var mitt blodvärde nere på 67 och jag fick två påsar blod, jag är blodgrupp AB förövrigt.

Det blödde även igenom mitt förband på ryggen ett par gånger och jag kände hur det rann blod längs ryggen.

Den natten var lång, jag minns att jag var vaken mest hela tiden medan de bredvid snarkade som tusan.

 Som svar till mina inlägg igår. Absolut, självklart var operation inte speciellt riskfylld, jag var bara nära att dö på kuppen. Men å andra sidan. Min läkare har varit kirurg och opererat för detta i över 15 år och något liknande har aldrig någonsin inträffat. Nog tusan är jag en speciellt tös i alla fall *S*

Operationsdagen