Det hela började på gymmet idag.

En ung tjej var där, hon såg ut att vara kanske ett par år yngre än jag.

När hon började prata med sin sjukgymnast så verkade det som att hon också hade något problem med ryggen och min nyfikenhet är som den är så jag började lyssna och försöka klura ut vad hon hade för fel på den.

Innan hon gick så berättade hon för sin sjukgymnast att hon har valt att gå med i Don't Drink and Drive-kampanjen som gör en ny satsning nu.

Hon fanns med som "drabbad" på hemsidan sa hon. Nu när jag kom hem gick jag in och kikade.

Det visade sig att hon på valborg i år befann sig i en bil tillsammans med en kompis och hennes fulla pojkvän som körde bilen.

De körde i 160 km/h och började sedan köra ner i diket och in i stolpar men hon lyckades överleva, likaså kompisen. Hur det gick för rattfylleristen/pojkvännen framgick inte. Helt sjukt.

För det första att sätta sig i en bil när man är full överhuvudtaget och riskera sitt eget liv och andra trafikanters men dessutom när man har sin egen kompis och flickvän med sig i bilen? Kom igen!

Hursomhelst så gick jag in på minneslunden och läste alla inlägg folk gjort som saknade sina förlorade anhöriga, det går verkligen rysningar genom kroppen då. Dels för att alla var så otroligt unga, i min ålder många av dom och dels för att det hela tiden går upp för mig hur jäkla nära det var. Tänk om det varit mina anhöriga som suttit och skrivit av saknad och om mitt liv hade tagit slut på grund av den där "pip" ryggoperationen. Nu känner jag att operationen var värt det eftersom jag faktiskt överlevde och ryggen mår bättre men om jag vetat om risken så hade jag inte riskerat det. Jag älskar att leva och jag är långt ifrån klar än, jag har inte ens börjat!

Egentligen blir jag mest rädd över att förlora någon riktigt nära. Folk hade förlorat barn, föräldrar och partners. Vad skulle jag göra utan pärlan?

Redan nu när han är bortrest i månader så märker jag att jag inte vill/kan vara utan honom. Min tröst är att vi ses igen men tänk att veta att jag aldrig ser den här personen igen? Det är nog det som är svårast att acceptera.

Nej usch, deprimerande inlägg idag. Vad jag vill få fram är väl egentligen att ta vara på det man har :) Att inte komma på försent hur mycket någon betyder för en. Att uppskatta det man har istället för att må dåligt över det man inte har.

"Livet är inte att ha de bra korten på handen. Livet är att spela de kort man har väl"

Hursomhelst så gick det jättebra hos sjukgymnasten, om en vecka får jag äntligen börja träna mera, det blir sjukt bra!

Jag längtar så otroligt till mina resor så jag håller varenda tumme och tå som jag har för att allt ska gå vägen :)

12 veckor och 4 dagar efter operation