08.45 gick jag in till distriktssköterskan för att plocka bort mina ”häftklamrar”.

Jag fick lägga mig på mage på britsen medan hon tog fram tången och bände bort mina elva ”häftklamrar”. Det låter säkert som en ren plåga men det var helt okej, det var bara lite obehagligt och stickigt. Hon sa att allt såg väldigt fint ut.

Hon satte på ett likadant vattentätt förband som innan så jag har fortfarande inte sett mitt ärr. Men på fredag ska förbandet bort, då får vi se.

Jag åkte faktiskt bil till vårdcentralen, jag kände mig ganska normal!

Även om jag inte går som en normal frisk människa, mamma säger att jag ser full ut där jag går med alla mina konstiga felkliv. Jag förstår inte riktigt varför min balans rubbats så av operationen. Jag försökte gå på en rak linje idag men det är jättesvårt!

Jag är till och med sämre än fyraåringarna som jag brukar lära balansgång på gymnastiken.

Idag har jag haft ont i ryggen för första gången sedan operationen, innan var det ju en självklarthet. Förmodligen så är det för att jag var så slarvig igår och så det där andra..

När jag kom hem gick jag och lade mig en stund till, sen kom Emelie. Vi gjorde vår speciella pastasallad och kollade på film.

Jag fick skvaller om vad om hänt på ”byn” medan jag sitter här hemma och ruttnar. Det visade sig att de allra flesta gör en massa äventyr eller pluggar spännande saker på spännande platser medan jag får sitta inne. Jag är avundsjuk.

Jag var den som hade så många planer. Jag kunde inte ta studenten fort nog för jag ville ut och börja genomföra allt jag ville göra medan många av de andra inte hade en enda plan och helst ville ta studenten för att den kunna gå hemma och slappa. Nu är det istället dem som påbörjat diverse olika planer medan jag går hemma och "slappar".

Nåja, de är absolut värda det, jag är bara så avundsjuk. Hederligt ärligt grymt avundsjuk…

På kvällen pratade jag i telefon med Fredrik i 2½ timme. Vi har haft det lite uppochner ett tag nu, mestadels på grund av den stundande Asienresan men min operation har också gjort att vi inte kunnat ha det som vanligt.

Efter telefonsamtalet kändes allt väldigt bra och utdiskuterat, jag kunde somna med ett nöjt leende på läpparna även om foten dummade sig precis som natten innan, vad nu?