På förmiddagen ska jag pröva mig på att duscha här hemma.

Pappa har ställt in en stol i duschen som ska vara till hjälp.

Jag lyckas duscha med nöd och näppe. men det är ett rent helvete!

Det värsta. Jag flämtar och halvgråter mig igenom duschen som går på någon minut.

Sedan kommer älsklingen och är hos mig hela dagen. Vi kollar på film, TV, pratar och myser. Ingen besökstid här inte!

Det är rätt jobbigt att vara uppe, jag springer tillbaka från toan för att snabbt kommer ner i sängen igen.

9 dagar efter operation

Jag vaknar och har gått ett steg tillbaka, nej nej nej! men ändå inte för jag kan gå hyffsat utan stöd. Huvudsaken är ju att man kan komma upp på toa utan stöd, allt annat löser sig.

Jag visar personalen min bästa sida så de förstår att jag är redo att åka hem. Sjukgymnasten säger att det ser riktigt bra ut.

På morgonen får jag packa ihop mina saker och byta rum till ett fyrabädds-rum. Jag förstår hur bekvämt jag har haft det i mitt egna rum.

Jag som har kollat på Idol med hög volym, pratat i telefon i timmar och kollat på film till midnatt.

När läkaren kommer skriver han ut mig, vi diskuterar lite olika saker men det sista han säger när jag är på väg att gå är "du ska vara riktigt riktigt glad att du lever". Jag nickar bara försiktigt och går därifrån. Men i efterhand har jag tänkt massor på det där.

Det är otäckt hur fruktansvärt nära det var, trots att jag hade tur och nu lever och därför kanske inte borde tänka på det så kan jag inte låta bli att tänka att jag vid det här laget hade kunnat ligga i en träkista.

Allt på grund av en ryggoperation som egentligen inte alls innehöll de riskerna.

Jag kommer aldrig någonsin att lägga mig på ett operationsbord igen.

Vid tolvtiden kom Mamma och pappa för att hämta hem mig. Jag är glad att jag fortfarande bor hemma just nu. Jag gav personalen en blomma och lite fikabröd, de har varit så otroligt gulliga!

När vi står där vid disken och väntar på alla papper så ser jag av misstag en journal, den är min. Jag förstår inte allt eftersom det är läkarspråk men lite förstår jag. "Patienten plötslig svag puls", "Defillator (nej vad heter en sån där som man skjuter volt med?)", "patienten åter"

Än en gång blir jag chockad. Vadå "patienten åter", var jag alltså borta ett tag?

Det är den här dagen jag förstår hur allvarlig situationen var under operationen. Det har inte sjunkit in tidigare. Så jag är skärrad över detta resten av dagen.

Jag blir sjukskriven till 31 dec, får min sjukgymnatremiss och en remiss för att ta bort stygnen.

Sen hoppade jag in och la mig i baksätet i bilen och åkte den 45 minuter långa resan hem. Väl hemma gick jag upp för trappan och studsade i säng.

Till en början försökte jag mig på att använda kryckorna eftersom det var rätt jobbigt att gå utan stöd men dom var enbart jobbiga.

Till middag fick jag vad jag önskar. Lövbiff, mammas egna klyftpoatis och örtsmör. Mums, lite annat än sjukhuset det!

Extremt skönt att vara hemma igen..

8 dagar efter operation

Jag vaknar och mår jättebra, jag känner mig lätt i kroppen och redo att studsa upp! Benet känns mycket bättre, hade de smärtstillande pillrena verkat så fort?

För första gången går jag utan stöd, utan problem dessutom.

Jag bestämmer mig för att våga mig på ett nytt försök att duscha trots att jag är jätteorolig att misslyckas igen. Den här gången tar jag på mig alla kläder liggandes och sätter på mig morgonrocken. Duschen går jättebra, jag orkar mig igenom allt utom större problem. Väl tillbaka i mitt rum passade jag på att ta på mig nya kläder, borsta tänderna och till och med stå framför spegeln och sminka mig. Jäklar, vilka framsteg! Jag känner mig hur bra som helst.

Sjukgymnasten kommer förbi och vi går i trappor, det går hur bra som helst, jag nästan springer upp och ner.

Det börjar helt plötsligt pratas om hemgång för Annnika :)

Om jag är lika bra imorgon så får jag tydligen åka hem vilket också är bra eftersom jag måste flytta ut ur mitt enkelrum imorgon, någon behövde det mer än jag. Jag är den enda som är kvar som opererade mig förra veckan.

Framåt lunch är jag helt trött i kroppen och ligger till sängs en hel del resten av dagen men är väldigt nöjd.

Sedan kommer Fredrik och mamma och pappa på besök som vanligt :)

De är glada att se att mitt humör gått upp igen.

Jag oroar mig bara för att jag kommer gå två steg tillbaka till imorgon så jag inte får åka hem, men jag bestämmer mig för att JAG SKA hem. Jag orkar inte ligga kvar en hel helg till, icke.

Jag pratar sedan med Fredrik halva kvällen och somnar, för första gången, helt utan piller. Bästa dagen hittills.

7 dagar efter operation

Jaha, så gick jag ett steg tillbaka igen. Det pigga som fanns igår finns inte kvar, jag är tillbaka till måndagens nivå.

Egentligen skulle jag ju skriva ut idag. Okej jag är lite efter jag tappade ett par dagar i och med att jag var tvungen att återhämta mig från den dramatiska operationen. Men jag är ju inte ens i närheten av tillståndet då jag får åka hem!

Min läkare kommer på besök igen och säger fortfarande att domningarna och strålningar i vänsterbenet är helt normalt. Jag frågar då om det är normalt att hindrar en från att gå och göra framsteg. Han bestämmer sig då för att ge mig Lyrica, ett smärtstillande för nervroten som kan börja verka omedelbart, eller om två veckor eller inte alls, yes vilka odds! Med den tur jag haft hittills så tar jag för givet att de inte kommer verka alls.

Jag menar, jag kommer aldrig komma hem från sjukhuset, jag kommer ligga där som en möglig potatis om flera månader.

I och med dessa tankar så är jag på deppigt humör hela onsdagen trots bra besök av älsklingen och mamma och pappa.

Större delen av dagen spenderas till sängs.

6 dagar efter operation

Jag vaknar på morgonen och känner mig lätt, jag passar därför på att gå en hel del (med stödbordet). Sedan ska jag iväg på röntgen, de kör ner mig i sängen eftersom jag inte kan sitta i en rullstol.

Därnere rullar jag över på en annan brits, tar lite bilder och körs sedan tillbaka upp till avdelningen. Jag fick behålla ett par bilder där man ser mina 2 plattor och 5 skruvar klart och tydligt.

 Bara någon halvtimme senare ska jag tydligen ner till röntgen igen, de första bilderna var av dålig kvalité så jag skulle få prova en annan typ av röntgen denna gång, jag kördes in med ryggen i en apparat (ej mr) ett tag och sen var det klart.

När jag kom upp igen var jag lätt illamående och helt matt, hoppas inte att mitt blodvärde sjunkit nu igen. Nejdå syster förklarar för mig att jag förmodligen bara är utmattad av att ha gått så mycket och varit på röntgen två gånger. Jag förstår bara inte hur jag kan ha blivit trött av röntgen när jag låg ner hela tiden?

Jag struntade i lunchen och sov istället.

På eftermidddagen bestämde jag mig för att äntligen försöka mig på att duscha. Håret och hela jag var så fruktansvärt äcklig och eftersom jag kände mig så pigg imorse så borde det gå.. Jag ville överraska mina besökare med att vara snygg och fräsch för en gångs skull.

Syster Cajsa gjorde i ordning duschrummet åt mig och sa att jag skulle pipa om det var något. Jag klädde av mig kläderna, och det var ett himla arbete bara det. Jag kämpade mig mot duschen men kände att det aldrig skulle kunna gå att sitta på den där pallen utan korsett och hålla i en dusch.

Så naken och 1 cm från vattnets strålar fick jag ge upp, fan! jag fick ringa på Cajsa som kom och hjälpte mig på med morgonrocken. Ledsen och besviken så gick jag tillbaka till mitt rum.

Största nederlaget hittills kändes det som. Jag var fortfarande jättedeppig när fredrik kom men han lyckades få upp mitt humör.

Sedan kom Mamma och pappa och Bror min förbi.

Brorsan ställde skönaste frågan hittills. "Vadå jag fattar inte?! Har du opererats eller ska du?" Haha tack för den!

Åt upp mitt godis gjorde dne jäveln också ;)

På kvällen blev jag åter pigg i kroppen och var uppe och gick. Jag stod till och med i badrummet och borstade mina tänder.

5 dagar efter operation

I och med måndagen blev jag av med alla slangar, totalt och fullständigt frikopplad från nålen och sladdar. Pencillinet får jag nu i pillerform istället.

 Det är fortfarande ett helvete att gå på toaletten och jag flyger ner i sängen efteråt.

Idag fick jag träffa min kirurg för första gången eftersom jag var på SÖS i fredags. Han sa att själva ryggoperationen gick som den skulle trots mitt hjärtflimmer, de hade ju hunnit rätt långt då det skedde. Kotan är tillbakaflyttad något men inte hela vägen, det skulle varit för riskfyllt.

Men allt är bättre än tidigare såklart så det gör inte så mycket.

Han sa även att de håller på att utreda min reaktion så de kan få fram exakt vilket ämne som jag var allergisk emot och att min domning i vänster ben är helt normal men att det kan ta några månader innan det försvinner.

Betyder det att det ska behöva ta flera månader innan jag kan vara uppe på benen?

Sedan kom sjukgymnasten Roland förbi. Jag hade ont, kunde ej gå utan mitt stödbord och gick väldigt stelt. Det kändes inte bra alls.

Jag kommer aldrig få komma hem..

Pärlan kom förbi direkt efter jobbet, han matade mig med lite fiskgryta men jag ville bara ha två tuggor av det där äckliga. Jag ringde mamma och papap och bad dem ta med en QP cheese meny. Åh så gott det var!

När de hade gått så slocknade jag och drömde/hallucinerade att de fortfarande var där, en sköterska kom och gick ur rummet och jag trodde det var mamma. När jag blev väckt av två systrar någon timme senare var min första känsla irritation och förbannelse. Hade mamma och pappa bara dragit medan jag sov utan att säga hejdå? nej just ja, de gick ju för flera timamr sen. Jag drömde även starkt att jag pratat med Emelie i telefon i nån halvtimme om hur första träningen med barnen hade gått men när jag kollade samtalslistan så fanns där inga samtal till eller från Emelie.

Till nattsömnen var jag för första gången tvungen att få ett piller för att kunna somna, jag fick epsykos, ett muskelavslappnande som gjorde att irritationen i vänsterben försvann eftersom jag blev alldeles tung och avslappnad i varenda muskel, jag behövde mer tabletter mitt i natten men annars sov jag gott.

4 dagar efter operation

Övriga dagar kommer, jag måste bara vila lite nu...

Jag vaknar på söndagen och mår fint (mor-fin).

Jag går upp och går fint och blir därför äntligen av med min kateter, vilken lättnad! Nu hade jag inga slangar och sladdar kopplade till mig förutom ibland när jag fick pencillin.

När jag är uppe och går så måste jag hela tiden använda den korsett som sjukgymnasten gett mig. Det är en smidig ganska mjuk korsett som mer fungerar som ett stöd, mest för att det ska hjälpa mig. Jag måste alltså inte ha den men rekommenderas göra det i ca 2 månader så fort jag är uppe.

Mitt blodvärde hade nu gått upp efter de påsar blod jag fick under gårdagen så det var helt okej högt.

Min rumsgranne kom förbi igen (hon kom förbi och presenterade sig som Veronica redan igår eftermiddag men det var när jag mådde som allra sämst så jag orkade inte prata då). Hon är tatuerad längs med hela sitt ärr på ryggen och jag funderade på vad läkarna tyckte om det men jag frågade aldrig. Hon hade gjort en helt annan typ av operation, jag förstod aldrig riktigt men det var diskbråck och något mer. Vi tog en promenad runt avdelningen hon och jag.

Älsklingen kom förbi med en inspelning av Idol från i torsdags bara för min skull, skönt med något att titta på.

Det är fruktansvärt jobbigt att sitta, till och med höja upp mig högt i sjukhussängen för att kunna äta mat gör att hela vänsterbenet retar upp sig, domnar bort och börajr stråla smärta vilket gör att jag måste bli matad (av mamma mestadels) och ta många pauser.

Jag känner mig som om jag vore 1 år igen.

 3 dagar efter operation

Såhär ser korsetten ut: