När jag vaknar på lördagsmorgonen känner jag mig illamående och helt slut, jag förstår att jag har lågt blodvärde och ringer på sköterskan som mycket riktigt kan konstatera att mitt blodvärde sjunkit igen.

Efter de själva inte har blod så skickade de efter blod från Karolinska.

Väntan tog några timmar.

Dessutom konstaterade Marita att det inte var någon idé att ha kvar min epidural när den ändå bara slog helt fel. Jag sa att jag var orolig över att ta bort den och börja ta morfin istället eftersom jag hört att det ska vara det jobbigaste skedet. Men itne för mig eftersom min bedövning inte fungerat.

Det var en lättnad att bli av med det äckliga röret på ryggen. För det första så kunde jag ligga och röra mig lättare nu och för det andra så började domningarna försvinna mer och mer. Men trots att bedövningen togs bort så fortsatte min vänstra fot/vrist vara bortdomnad, men det var tydligen rätt vanligt att det kunde vara så.

Först kommer mamma på besök och sedan kommer Emelie och hennes mamma. Det var jättekul! Emelie får mata mig, köttfärsbiff och potatis stod det på menyn. Tyvärr blir jag jätteillamående och trött helt plötsligt och blir helt borta, till min glädje så stannade Emelie och hennes mamma kvar tills det gick över. Senare konstaterade att jag ej tålde de kapslar som jag fick för att förlänga verkan av morfinet.

Jag börjar även ta movicol som är till för magen så att den kommer igång, äckligt men livsnödvändigt tyvärr.

Jag ringer Fredrik och är jättenere, så här vill jag ju inte må.

På kvällen somnar jag tidigt, jag drömmer konstigt och nästan hallucinerar.

2 dagar efter operation 

Efter att ha genomlidit natten genom att ha sovit i tio minuters-intervaller blev jag väckt helt klockan 7. Sköterskan frågade om jag ville ha något att äta och dricka till frukost men jag sa nej, jag mindes ju hur jag spytt sist jag drack något.

Till slut fick hon mig i alla fall att äta två rostmackor och ett glas nyponsoppa och tänka sig! Jag mådde inte alls illa, narkosen hade visst helt gått ur kroppen.

Klockan 8.30 skickades jag ner till Ultraljud för att kolla så inget är fel på mitt hjärta, allt ser fint ut men det är en vinkel de inte kommer åt eftersom jag inte kan byta till en speciell brits som dom brukar ha för detta. Hjärtläkaren säger att om en månad så får jag komma in och kontrollera mitt hjärta genom att ha EKG i 24 timmar hemma och sedan sticka ut och springa efter maxkapacitet. Då blev jag irriterad. "Du det kan nog bli lite svårt med tanke på att jag just genomgick en RYGGOPERATION med månaders rehabilitering och är helt mörbultad" varpå han svarade "Jaha oj, ja just ja då får du göra det sen då.."

Jag skickas tillbaka upp till intensiven där jag nu är den patient som legat där längst. Jag vet att nästa steg är att äntligen få åka tillbaka till Löwenströmska och läkaren vet det också men han sitter först i telefon med löwenströmska och Nacka Närakut i flera timmar och sen får jag vänta på ambulansen i 2 timmar. Framåt halv 3 kommer ambulansen och jag pratar med ambulansvårdaren hela vägen, denna gång åkte vi utan blåljusen på såklart. Under hela dagen hade ryktet spridit sig om den unga flickan som genomfört en ryggoperation och råkat ut för en läskig incident. Jag hörde mer viskningar om mig på håll än vad som faktiskt sades till mig.

Väl på SpineCenter så var mamma och pappa redan där och väntade.

Jag gjorde mig hemmastadd på rummet och sedan var det dags för middag.

Mamma fick mata mig eftersom det gjorde så ont att sitta.

Den lokalbedövning jag fick genom en epidural i ryggen slog helt fel. Narkosläkaren sa att den brukade fungera perfekt i 95 % av fallen. Kul att jag tillhörde de övriga 5 %, precis vad jag behövde. Hela min vänstra vad och fot, samt hela höger lår var bortdomnat medan magen och ryggen inte alls var bedövade. Detta kollade de med hjälp av en isbit, jättesmart!

På kvällen stod jag upp för första gången, och trampade lite bredvid sängen. Jag fick min korsett också.

När jag skulle sova så hade jag otroligt svårt att hitta en bekväm ställning, allt var obekvämt och jobbigt.

Dagen efter operation

Jag blir väckt 06.50 eftersom jag bett att inte bli väckt alltför långt innan operationen eftersom jag inte orkar med att ligga å vänta.

Jag gick upp och tog en till sån där äcklig dusch med Hibiscrub och sedan la jag mig och väntade. 07.50 kördes jag sedan ner till operationssalen 4 trappor ner. Där träffade jag narkosläkarna Anders och "Han den snälla korta med de runda glasögonen vars namn jag inte minns" och syster Minna. De berättar om hur jag kommer sövas och självklart har jag satt min skjorta bakofram som många andra. Jag fick först lugnande och sen blev jag sövd och fick ta ett par djupa andetag, jag minns att narkosläkaren med glasögonen klappade mig på kinden till jag somnade.

Jag vaknar upp på Uppvaket kl. 13.30 Min första tanke är att det är väldigt sent med tanke på att operationen enbart skulle ta ett par timmar.

Narkosläkare Anders börjar berätta för mig i dimman att jag mitt under operationen, när de renat mitt blod och sedan gett tillbaka det till mig via nålen i armen, fått en allergisk reaktion som missfärgade min arm och sedan gjorde så jag fick hjärtflimmer och min puls sjönk drastiskt ner till att bli väldigt svag. Så där hade läkarna stått med en 19åring tjej som var helt öppen i ryggen samtidigt som de nu behövde vända på henne för att ge henne elchocker. Jag vet fortfarande inte hur de lyckades med det men de gav mig elchocker i ett par minuter och sedan kom "patienten åter" , dvs min puls kom tillbaka och mitt hjärta slog normalt igen.

Som tur i oturen så hade operationen gått rätt långt innan detta skedde och kirurgeran kunde nu bara skruva åt skruvarna och sy ihop mig.

Samtidigt som Anders förklarar detta för mig så hör jag i bakgrunden hur någon pratar i telefon om min operation och sedan kommer någon och frågar om jag vill prata med Fredrik i telefon, klart jag vill!

Det enda jag minns av det telefonsamtalet var att Fredrik var helt skärrad över vad han just hört och att de sagt att jag frågat efter honom det första jag gjorde då de väckte mig ur narkosen. Han frågade om jag ville att han skulle åka hela vägen in till SÖS direkt efter jobbet. Klart jag ville. Hade jag inte varit så dimmig så hade jag nog aldrig låtit honom åka hela den vägen.

Eftersom Löwenströmska enbart har specialistvård och ingen intensiv så skulle ambulansen komma och köra mig till SÖS. Jag minns enbart hur jag låg i ambulansen och hörde "Vi kör som vanligt när det är lätt trafik men sätter på blåljusen förbi köerna" Det gjorde dom också, jag minns att jag tänkte att "coolt, nu är blåljusen på".

På intensiven var jag bevakad HELA TIDEN, blodtryck varje kvart, och övriga tester en gång i halvtimmen eller nåt sånt. Mamma och pappa kom direkt, jag svamlade om revbensspjäll med risgrynsgröt till istället för "potäter" och tyckte jag var jätterolig. Jag berättade för dom att jag hade dragit massa vitsar för ambulanspersonalen men att de var för tråkiga för att uppskatta dom. Jag vet fortfarande inte om det var sant eller bara svammel ;)

Jag drack massor eftersom jag var törstig efter röret som jag haft i halsen. Efter femte muggen jag svept bad jag om ett till av en syster. Hon sa att om jag drack mer så skulle jag börja må illa eftersom narkosen höll på att gå ur kroppen, så jag lätt bli. Hellre törstig än illamående.

Men bara fem minuter senare började illamåendet välla upp, precis när sjuksköterskan kom började jag spy och spy. Sen var allt bra.

Sedan kom Fredrik, tyvärr var jag supertrött då och somnade efter 30 minuter, jag minns inte ens vad vi pratade om men jag minns att jag var glad över att åkt hela vägen för att träffa mig.

Mitt blodvärde var inte det bästa eftersom jag förlorat så mycket blod under tiden som de pysslat med mitt hjärta samt att jag inte kunde få blod av dem eftersom jag inte tålde det.

Framåt kvällen när mamma och pappa var tillbaka så var mitt blodvärde nere på 67 och jag fick två påsar blod, jag är blodgrupp AB förövrigt.

Det blödde även igenom mitt förband på ryggen ett par gånger och jag kände hur det rann blod längs ryggen.

Den natten var lång, jag minns att jag var vaken mest hela tiden medan de bredvid snarkade som tusan.

 Som svar till mina inlägg igår. Absolut, självklart var operation inte speciellt riskfylld, jag var bara nära att dö på kuppen. Men å andra sidan. Min läkare har varit kirurg och opererat för detta i över 15 år och något liknande har aldrig någonsin inträffat. Nog tusan är jag en speciellt tös i alla fall *S*

Operationsdagen

Väl på sjukhuset tas vi emot av syster Mia som visar mig rummet där jag ska ligga. Yes, ett enkelrum! Rum nummer 2 blir mitt. Det är ett jättefint rum, nästan som ett hotellrum med egen toalett och tv+video.

Hon säger inte så mycket nyttigt, hon ger mig en enkät att fylla i och berättar att de snart kommer in med kläder som jag ska ha på mig efter den rengörande duschen som ska genomföras både på kvällen och på morgonen innan operation sen går hon. Efter ett tag går även mamma och pappa.

Då ligger jag där alldeles ensam då utan att veta varken ut eller in och med tusen frågor. Men jag tänker att någon gång så borde någon komma och informera mig om saker och ting. Icke. När klockan blev 21.30 och sköterskor började gå hem och samtliga dörrar till alla rum var stängda kände jag mig vilsen och ensam. Jag ringde älsklingen som sa åt mig att ringa på en sköterska. Jag fick äntligen svar på lite frågor, gick och genomförde den äckliga duschen, fick hjälp att skrubba mig på ryggen och gick och la mig för att kolla på film. Pratade i telefon med Fredrik och emelie ett par timmar. Jag försökte hålla mig lugn och de hjälpte mig att komma till insikten att allt skulle gå bra. Vad skulle egentligen gå fel, det var ingen riskfylld operation på det sättet?

Prick 00.00 stängde jag av tvn och slocknade direkt.

Om ca en timme är det avfärd mot sjukhuset.

Idag är jag märkbart mer skakis än tidigare, this is it.

Egentligen är jag inte så speciellt nervös för hur operationen ska gå, den lär gå som beräknat, nyfiken på hur långt de kan få tillbaka kotan dock. Jag hoppas på mycket! Jag vill inte ha kvar min "svans", jag avskyr den.

Jag är mest orolig för hela grejen, ligga på sjukhus, läskiga slangar, må piss, hur kommer jag må när jag vaknar?

Det är tusentals tankar som cirkulerar i huvudet, från stora till pyttesmå saker. Men lite skakis borde jag väl få vara inför en ryggoperation?

Väskan är packan. Jag har ett problem, jag är packoman. Vart jag än ska så blir det mycket packning. TIll och med nu när jag ska till sjukan, helt otroligt.

Datorn lämnar jag hemma så jag ska försöka återge dygnen vid ett senare tillfälle.

Ta hand om er!

Min rygg innan operation:

Kära blogg,

Nu är det bara två dygn kvar till inläggning. Idag har jag varit och träffat Emelie, passade på att låna 17 st VHS-filmer av henne. Hennes familj är verkligen som rena rama videobutiken. Nu borde jag ha så det räcker för sjukhusvistelsen åtminstone! :)

Så ringde jag vårdcentralen för att höra när jag måste göra mitt blodprov på onsdag. Tydligen innan kl 9. Eftersom jag ska sova hos älsklingen så blir det en hel del åkande den förmiddagen, men det är det värt i längden. No doubt about it. Ännu ett blodprov, dom jävlarna vill inte låta mig vara men okej det är för min egen skull, jag köper det.

Imorgon ska jag alltså iväg till pärlan, äta lite middag ute och sedan bara mysa sista natten. Det blir jättebra det, jag ska ta och njuta ordentligt.

Jag älskar dig, Fredrik. Utan dig hade det här varit betydligt mycket tyngre.

Skål på er!

/Annika

Mallorca med Fredrik var underbart! Till och med över förväntningarna om det var möjligt. Jag behövde verkligen den här resan, det var perfekt.

Tack älskling, för att du tvingade mig att fortsätta kämpa för att kunna komma iväg trots att jag var helt slut. Och tack för en resa jag alltid kommer minnas :)

Vi hade tur med vår ospecificerade resa, hotellet vi hamnade på hade bara 2,5 stjärnor men varför kan jag inte förstå. Jag tyckte det var kanonbra, hade de erbjudit oss att byta upp oss till något av de fyrstjärniga så hade vi inte velat. Vi bodde jättenära en extremt fin strand, både jag och Fredrik blev positivt överraskade. Tyvärr var det såklart proppat men helt okej ändå. Vi hade nära till restauranggatan och övriga sakerna, centralt läge med andra ord. Det var ett väldigt fint ställe men tyvärr så var det ENBART turister. Vi har inte hört en hel mening på spanska på hela veckan, servitriserna på restaurangerna kunde inte ens spanska! Men jag ville komma bort, få lite solsken och en lugn och skön semester så det fungerade kanonbra i alla fall.

Söndag kväll nu då, mindre än 3 dygn kvar tills jag läggs in. Jag tror att verkligheten börjar komma ikapp mig.. både om att operationen verkligen kommer att hända och att Fredrik snart åker iväg. Men på något vis så har jag en försvarsmekanism inom mig som förtränger sånt. Jag vet i hjärnan att det ska ske och vi diskuterar saken men samtidigt så går det inte riktigt in, på något vis tror jag att det ska ordna sig. Optimism kanske det kallas?

Jag funderar redan på vad jag ska ha med mig till sjukhuset. Min bärbara dator, kommer jag att ha användning av den? Kommer jag orka med att använda dator och kolla på film? Läsa? Hur mår jag när jag kommer hem? Hur mycket kommer jag kunna göra? Kommer jag kunna köra bil? Kommer jag att orka åka bort till älsklingen i Kallhäll eller ser jag Kallhäll för sista gången på 8 månader på tisdag?

Nu måste jag ringa till Emelie och sen Fredrik :)

Godnatt!